Saavutettavuustyökalut

Muutoksia suuren näyttämön syksyn 2020 esityskalenterissa: Pieni merenneito palaa ohjelmistoon, Päiväni murmelina- ja Tatu ja Patu Helsingissä -ensi-illat siirtyvät. Lue lisää muutoksista Ajankohtaista-osiosta.
Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Faktiska händelser

Isabella Rothberg – Hufvudstadsbladet – 12.1.2020

I en enkät bad Lilla Teatern människor berätta om sina liv – resultatet är en ärlig, rolig, rörande och välspelad föreställning.

En bukett, lika liten som en knapphålsblomma på en herrkavaj, placerad på ett spädbarns kista. Bilden i en mammas tragiska berättelse lämnar mig inte och är ett exempel på när Lilla Teaterns Faktiska händel-ser är som starkast.

Föreställningen bygger på en enkät på nätet där hugade människor fått svara på frågor om sina liv, om bra beslut de fattat och om dåliga. De har också uppmanats berätta om vad de skulle vilja se på Lilla Teaterns scen – kanske rentav en scen ur deras egna liv?

Därtill har man intervjuat vissa av respondenterna ansikte mot ansikte och även tagit till fantasin där det behövts. Till exempel berättar en kvinna i enkäten att hon tvingats tala om för sin mor om sin fars utomäktenskapliga barn. Skådespelarna sätter i gång med att improvisera fram en äktenskaplig konfrontation med utmärkta resultat. Det sker genom Joachim Wigelius och Linda Zilliacus inlevelsefulla husdjursporträtt med både klös och ledsna hundögon, men också tack vare Birthe Win grens förmåga att växla mellan ilska och sorg, tragiskt och komiskt. Visst är det en ynnest att få se den numera Stockholmsbaserade Wingren på en scen i Helsingfors – ta bara hennes underbara powertant som med motionsstavarna i högsta hugg och ett ivrigt bruk av v-ordet ger de bullriga ungdomarna på bussen svar på tal.

Dejter och operationer

Faktiska händelser är också en föreställning som känns ärlig. ”Just så där är livet” tänker jag ofta – obehagliga kirurgiska ingrepp, trista skilsmässor, misslyckade dejter och efterlängtade barn som ändrar kursen på hela livet. Både enkelt och oändligt komplicerat. Kira-Emmi Pohto-karis karaktärs genanta Tinderträff som slutar i fylla är trovärdig liksom Alexander Wendelins otäcka ecstasytripp.

Men det känns också som att föreställningen är ärlig med att perspektivet är vitt, medelklassigt och för det mesta rätt medelålders. Uppriktigheten om att det är fråga om ett av många tänkbara perspektiv på tillvaron gör att föreställningen heller inte känns instängd. Regissören Joakim Groth bygger smidigt upp scener med rytmkänsla, klockren tajmning och glimten i ögat.

Elisa Makarevitch och Groth har sammanställt en text som ofta är stark med både roliga och sorgliga inslag. Jag är däremot inte övertygad om att det var rätt strategi att börja med scener som har lite svårt att lyfta dramaturgiskt och avsluta med att låta två av föreställningens starkaste texter komma efter var-andra. Det blir en viss obalans, men den drygt två timmar långa föreställningen lyckas ändå vara underhållande och intresseväckande nästan hela tiden.

Med de två sista monologerna om livets absolut grymmaste sidor visar Linda Zilliacus och Birthe Wingren hur mångsidiga och oerhört starka skådespelare de är. Välspelat är det överlag och många av typerna vi får stifta bekantskap med känns mitt i prick. Joachim Wigelius självgoda läkare, Linda Zilliacus överpositiva kvinna och Niklas Häggbloms man som bara råkade se en vacker ”böna” på gatan, gifte sig med henne och nyligen har firat sitt långa och lyckliga äktenskap på Långviks spa, är alla känsligt utmejslade, lustiga, men framför allt väldigt bekanta.