Arvio: Sufflören
Scenens viskande livlina kliver in rampljuset
Sufflören är teaterarbetaren som kan pjäsmanusen bättre än alla andra och som med ofelbar tajmning viskar fram en stickreplik då en skådespelare kommer av sig. På Lilla Teatern får teaterviskaren en välförtjänt plats i rampljuset.
Svenske skådespelaren och manusförfattarens Anders T Olssons monolog Sufflören beskrivs ofta som en hyllning till teaterns tysta arbetare. Det finns ljus- och ljudarbetare, kostymörer och rekvisitörer som själva inte syns till fast resultatet av deras arbete är centralt för pjäsen. Till den här kategorin hör också sufflörerna som gör sitt bästa arbete under de kvällar då de inte behövs alls. På Lilla Teatern är det en Joachim Wigelius i högform som med konstfärdighet gestaltar scenens doldis, sufflören, som undanber sig allt vad rampljus heter och helst av allt inte säger någonting alls. ”Jag sufflerar, alltså är jag inte” deklamerar sufflören som alltid är klädd i svart som Masja i Tjechovs Måsen.
De klassiska sufflörluckorna är av arbetshälsoskäl förpassade till historien, men för sufflören gäller det fortfarande att vara så osynlig som möjligt då man smyger in till sin plats framför scenen. Där sitter man sedan med publiken i ryggen, på ergonomiskt utformad stol med notställ för pjäsmanuset och marknadens bästa minilampa (samma som sufflörer på de stora scenerna i Europa använder) som ljuskälla.
Ljusgult och prasselfritt
Vem hade anat att det fanns något som sufflörsnobberi? Naturligtvis satsar en yrkesstolt sufflör på sina arbetsredskap: I egenskap av flitig bladvändare skyr han vanligt prasslande vita manusblad och låter trycka upp manusen på specialbeställt papper från England, i nyansen lemon buttercup. Han strör också omkring sig torra spiritualiteter, odlar en humor som riktar sig mot sufflörens arbete men kanske framför allt mot uppblåsta skådespelare och deras later. Sufflören står ju för trygghet i arbetet, för en livlina att greppa då orden tryter på tiljorna. Vem annars ska komma till undsättning när skådisen stakar sig i Hamlets stora monolog? Det är i sådana stunder som sufflören får skina och med osviklig tajmning komma till undsättning med några teaterviskade textrader. Sufflörsnobben skulle inte ens kalla det för en ljudlig viskning utan för att andas med rösten.
Litteraturälskare
Det som driver vår sufflör är kärleken till scenkonsten och till litteraturen. Dikten överträffar verkligheten och han stortrivs när han får umgås med de stora regissörerna och författarna, och gör det gärna i bunden form. Se där en som blir närapå lyrisk när Edmond Rostands prestigeladdade klassiker Cyrano de Bergeracgörs på jambisk pentameter i stället för sexfotad alexandrin. För Joachim Wigelius sufflör är botten nådd då en pompös aktör – en i mängden av självupptagna och nedlåtande skådespelare – bommar på replikerna. Han tappar koncepterna, tvingas ut ur tystnaden, kastar yrkesstoltheten överbord och kräver sin plats i rampljuset. Det är också här som Marina Meinanders in-ledningsvislågmälda regi lägger i en högre växel. Anders T Olsson skrev Sufflören som ett examensarbete när han studerade vid Scenskolan i Stockholm, och kanske man kan se pjäsen som en kärleksförklaring till den klassiska dramalitteraturen. Publiken bjuds på en ström av monologer i monologen och på en sufflör som sufflerar sig själv. Det är underfun-digt så det förslår men texten – med ett inbyggt bildningsideal? – lyckas inte engagera hela speltiden ut.