Arvio: Sufflören
Sufflören på Lilla Teatern är en upplyftande föreställning som andas kärlek till teatern
Sufflören tar ordet i Lilla Teaterns monologföreställning med Joachim Wigelius i huvudrollen.
Nedanför scenen på en institutionsteater sitter sufflören (Joachim Wigelius) varje afton. Hans uppgift är att släntra in osedd bland publiken, och osedd och ohörd agera livbåt för skådespelarstorheterna på scenen.
Han odlar också en imponerande yrkeskunskap av det slag som i sin otidsenlighet framstår som vagt tragisk då tekniska innovationer hela tiden hotar göra honom överflödig.
Själv är sufflören en liten och försagd människa med mänskliga drömmar om aktning och storhet.
Sakta förbittras han under tyngden av de små förödmjukelser som omvärlden utsätter honom för.
Tillfredsställande kulmination
Samtidigt andas pjäsen i grunden en kärlek till teatern. Teatern är som den intressanta, annorlunda människan i Onkel Vanja som dyker upp och skiner som månen i den fasansfulla tristessen.
Andreas T Olssons intrikata text vimlar av sådana referenser till berömda teaterstycken.
Referenserna används både för att gestalta huvudpersonens konstkärlek men också för att underbygga kommande utvecklingar i handlingen.
Och det kommer väl till pass! För när föreställningen trevat sig igenom en längre följd av sådana diminutiva kränkningar av sufflörens människovärde börjar jag småningom undra när han likt Knut Hamsun kommer att ansluta sig till något ökänt ytterhögerparti.
Då griper gudarna ur teatermaskinen in och ställer allting till rätta i en oväntat tillfredsställande dramatisk avslutning.
Sufflören är en angenäm och upplyftande teaterupplevelse.