Arvio: Rasande Stillestånd
Rasande Stillestånd på Lilla Teatern är en existentiell spegling av vår egen tid, sedd genom en deklamerande tidigmodernistisk teaterform och baserad på texter av Edith Södergran och Hagar Olsson. På scen samarbetar unga teaterstudenter med styckets upphovsperson och regissör Rasmus Slätis.
Vittne, siare, orakel. Författare kan vara mycket utöver en spegel av sina egna stämningar, idéer och åsikter. Ibland slår sig texterna lösa ur sina personliga, tidsmässiga och kontextuella begränsningar. Som knoppar när de plötsligt övergår i blomning.
Edith Södergrans (1892-1923) poesi är i sina stunder högsvallande, himlastormande och mystiskt visionär. Det exalterade kan knytas samman med siartraditionen, där förutsägelserna om framtiden framställs insvept i svårtydda orakelspråk. Sanningen kommer dimhöljd, du måste kunna läsa konturerna i det först obegripliga och för att inse – oftast när det är försent – det alldeles uppenbara.
Den grekiska vinguden Dionysos brukar knytas samman med det exalterade – i den religiösa kulten kring Dionysos var hänryckningen och lössläpptheten central. Även om Edith Södergrans privatliv inte gav mycket utrymme för utsvävningar så är hennes lyrik desto mer hänryckt, både generellt i sin hållning till livet och specifikt i förhållande till sexualiteten.
Den är också präglad av sin tids tankar, inte minst filosofen Friedrich Nietzsches proklamation om Guds död, iklädd siarrollen i boken Så talade Zarathustra (1883-85).
Varandras motsatser
Deras nära vänskap till trots kan Hagar Olsson (1893-1978) i sin författarroll beskrivas som i alla fall delvis en motsats till Södergran. Åtminstone är det denna motsättning som jag läser in i Lilla teaterns produktion Rasande stillestånd.
Den är helt uppbyggd av texter eller textfragment ur Södergrans diktning från 1910-talets slut och Hagar Olssons numera ganska bortglömda roman På Kanaanexpressen (1929). Naturligtvis är denna skillnad som alla andra skillnader ”relativ” – även Hagar Olsson har beskrivits i sin samtid som exalterad och präglad av patos.
De textpartier i pjäsen som förefaller vara av Hagar Olsson talar om saklighet, den nya människan och om propaganda i motsättning till poesin. Gud må vara död, men har nu även hunnit begravas till förmån för en människa som i upprymd kollektiv anda bygger framtiden. För att ta det antika spåret till ett slut kan man fästa ordet apollinisk vid Hagar Olssons texter. De bärs av en vilja till rationalitet.
Det ligger drygt tio år mellan publiceringen av Södergrans poesi och Olssons roman, tio omvälvande år. 1919 är ännu Nietzsches dödförklaring av Gud ett centralt samtalsämne, och jugendstilen hänger kvar i arkitektur och formgivning.
I modernismen har futurismen fortfarande viss giltighet, och vill man söka en yttre länk till Södergrans extas och Olssons fallenhet för propaganda är det futuristiska mysteriespelet Seger över solen (1913) en intressant stilparallell – som språkligt även har likheter med Rasande stillestånd. I Seger över solen är människornas mål att besegra och även ta ner solen, en märklig hybrid av absolut optimism och nattsvart pessimism.
Ändå är det motsättningen mellan dessa texters grundmurade tro på förändring och på framtiden (att det verkligen finns en närmast oändlig framtid) och den stund vi själva lever i, präglad av krigskramp, klimatångest och framtidsvånda – och att framtiden är något som for förbi utan att vi ens märkte det.
Högoktanig energi
Rasmus Slätis (regi och koncept) och en grupp studenter från Teaterhögskolan har laddat Rasande Stillestånd med högoktanig energi och inleder med gaspedalen nästan i botten. Det har sina konsekvenser för fortsättningen, då ju detta ger mindre spelrum för dramatisk stegring. Snarare följer stycket en omvänd kurva, där stillsammare partier står i tydlig relief mot det högljudda och högtravande.
Improvisationen är central i Rasande Stillestånd, stycket inleds (redan innan klockan ringt för pjäsens början) med ett slags övningar där skådespelarna improviserar, instruerade genom mer eller mindre abstrakta teckningar. Det är lika delar tidig modernism och senare Dada där en försiktig början ganska snart får prägeln av kacklande i kakofoni (det visar sig att fågelmetaforiken går igenom produktionen).
Vågrörelsen i Rasande Stillestånd går från exalterad dans och sång till deklamation. Kanske är det inte Gud som dött i vår tid, utan teaterteoretikern Stanislavskij och hans tradition av ”method-acting”. Den totala inlevelsen har här ersatts av den expressiva utlevelsen. Inte mig emot. Det finns något vackert i denna typ av teater som knyter an till en äldre och mycket mer retorisk tradition än vad vi stegvis vant oss vid under 1900-talet.
En existentiell upplevelse
Många av de unga skådespelarnas prestationer är alldeles lysande och alldeles särskilt Antonia Atarah, vars precision i en ganska underordnad roll framstår som kontrollerad och precis. Sara Pirhonen tycks även trivas bra i denna deklamerande teater, där dialogen mellan skådespelarna är underordnad och rösterna nästan konsekvent är vända direkt till publiken.
Likaså är det svårt att gå förbi ankaret i produktionen, studenternas lärare på teaterhögskolan Stina Engström som framför allt bär upp de mer lågmälda textfragmenten.
Men det är också spännande att iaktta när rollerna inte helt fylls ut av prestationerna. Skådespelarna är inte färdiga, det gör ansiktena naknare, mer oavsiktligt läsbara och till och med sårbara. Den erfarna skådespelarens gummiansikte har ännu inte växt ut, även det är fascinerande att se.
Otroligt duktig är musikern och på scen, Joonas Leppänen, som också är kompositören. Hans smidighet i att följa både noter, agera och improvisera är imponerande.
Det är till sist en existentiell upplevelse som väntar dig på Lilla Teatern. Rasande Stillestånd är inte en perfekt produktion, men den är levande, intensiv och stundtals vekt sårbar. Utan att vår just nu bekymmersamma stund på jorden nämns eller berörs gör sig nuet märkligt påmint tvärs igenom föreställningen. Där den dramatiska framdriften brister är istället närvaron på alla sätt desto starkare.