Ester Nilsson (Linda Zilliacus) har en skarp hjärna. Hon håller ett briljant föredrag om konstnären Hugo Rask (Johan Fagerudd). Ester och Hugo är båda väldigt engagerade av Hugo, men ingendera är särskilt intresserad av Ester.
I dramatisering av Karin Parrot-Jonzon och i regi av Ann-Luise Bertell blir pjäsen Egenmäktigt förfarande en lika intressant kamp som Lena Anderssons roman är. Både boken och pjäsen visar på hur irrationella våra känslor är, hur vi ror i motvind och kämpar mot väderkvarnar, hur det sista som dör är hoppet.
Upptakten efter föredraget Ester håller om Hugos konst är i korthet följande: Ester och Hugo möts. De inleder en relation – det är åtminstone så Ester uppfattar det. Efter några korta möten rinner allt ut i sanden. Ester kan inte släppa tanken på Hugo, och hon följer efter honom, mest telefonledes. Varje gång hon verkar ge upp och börjar tänka på annat, kommer det en replik av Hugo, som gör att Esters hopp tänds. En tacksam krok att hänga upp dramatiseringen på.
Esters berättelse har ett kvinnligt perspektiv. Hon är bergfast övertygad om att hon har ”rätt”, och hon vill liksom övertala Hugo att förälska sig i henne. Den intressanta frågan är, om Hugo alls inser vad som pågår.
Förstår han inte, eller bryr han sig inte?
Man kan se Lena Anderssons Ester som en intellektuellt skarp men känslomässigt aningslös person. I den här uppsättningen är det inte riktigt så. Ester leds visserligen av sina känslor, men hon vet vad hon vill, och hon har trots allt ett gott självförtroende, hon anser sig ha rätten på sin sida. Hugos ”brott” är således besläktat med sviket äktenskapslöfte (”Du har varit inne i min kropp”, skriker Ester när hon med stora kliv rusar efter en brydd Hugo).
Linda Zilliacus Ester är en i grunden självsäker person, hon står upp för sig själv när det blåser. Här är Zilliacus rolltolkning av betydelse. Hon är ingen dununge, utan en person som klarar sig i stormen. Det långa håret må resa sig av nervig elektricitet, ryggen böja sig och blicken flacka av osäkerhet. I följande scen tar hon ändå itu med Rask och telefonen med nya tag, trots att tummarna börjar tröttna. Väninnekören, här Anja Bargum och Emilia Nyman, gör sitt bästa för att styra Esters tankar på andra spår, med dålig framgång.
Bargum och Nyman, i synnerhet Bargum, är de som får stå för de komiska stickspåren. Det är de som har distans och ser det hopplösa i Esters företag. De är på publikens sida, eller står som företrädare för oss i salongen. Taktfullt, men med uppkavlade ärmar och mer muskler än Ester och Hugo har tillsammans, företräder de ändå takt och sinne för situationens allvar.
I början av föreställningen blev jag lite orolig för att Lilla Teaterns uppsättning skulle stanna vid en avskalad bild av den dragkamp som förs mellan Ester och Hugo, att det idéstoff som romanen har helt skulle lämnas utanför dramatiseringen. Den här farhågan kom på skam. I tillräckliga glimtar blir vi delaktiga av en moraldiskussion kring utilitarism och nyttoetik, ett tankeutbyte som uppenbart förs med större framgång i Esters huvud än i Hugos inlägg. Känslorna är, som det ska i den här berättelsen, ändå viktigast. Annars hade uppsättningen blivit alltför dialogtung.
Johan Fagerudds Hugo är en sällsam kombination av träbock och en viljelös, på sätt och vis känslokall, kulturman. Medan Ester i Linda Zilliacus gestalt, kroppsspråk och minspel är en levande kvinna med potential.
Lite rättvist med tanke på det kvinnoöverskott som det brukar vara på teatern. Många män kan ha något att lära sig. Och de som gått i livets hårda skola, som Hugo försöker fuska sig igenom, kan vara nöjda.