Betydelsen av en kvinnas nej
I början av sjuttiotalet hade antalet kvinnliga riksdagsledamöter i Finland knappt stigit över tjugo procent, kvinnor fick inte behålla sitt efternamn vid giftermål och jämställdhetslagen existerade inte ännu. Våldtäkt inom äktenskapet skulle kriminaliseras först tjugo år senare, år 1994. Ett kvinnligt nej vägde mycket mindre än ett manligt.
Författaren Märta Tikkanen var fyrabarnsmor, rektor på Arbis och hade på fyra år gett ut böckerna Nu imorron, Ingenmansland och Vem bryr sig om Doris Mihailov. När hennes fjärde roman Män kan inte våldtas kom ut år 1975 hade hon ingen aning om hur starka reaktionerna skulle bli.
– Jag ville skriva specifikt om kvinnors sexualitet, om könsroller och framförallt om våldtäkt, det var nämligen ingenting som man talade högt om i Finland på den tiden. Jag var naiv och ville bara göra allt jag kan för att samhället skulle bli mer öppet och jämställt. Jag insåg inte att man inte fick rikta kritik mot män som grupp.
Tikkanen var van vid kritik. Hon hade fått beska kommentarer för att hon klädde sig i långbyxor i sin tjänst som rektor och blivit anklagad för att ”släppa in finnar och kommunister” på Arbis. Ändå hade hon aldrig kunnat förbereda sig på hatstormen hon skulle utsättas för när romanen om en kvinnas hämnd publicerades. Tikkanen blev kallad perverterad sexgalning, Hufvudstadsbladets recensent Erik Wahlström beskrev boken som ”en sliskig chockroman” och väninnor gick hellre över till andra sidan gatan än mötte författaren. En elev på Arbis kom till och med fram och sa att rektorn gott kunde dränka sig i havet utanför Barösund. Tikkanen svarade iskallt att hon tyvärr är simkunnig.
– Då fick jag till ett bra svar, men mestadels var jag helt oförberedd på avskyn jag möttes av. Det var tunga och obehagliga tider för mig.
Tikkanen beskriver sjuttiotalets Finland som ”enormt manschauvinistiskt” där kvinnor och barn alltid fick ge plats åt männen. Helsingin Sanomats recensenter kunde bunta ihop sju böcker av kvinnliga författare i en enda recension. Själv jobbade Tikkanen heltid, tog hand om fyra barn och skrev böcker på nätterna. Hennes man och stora kärlek Henrik Tikkanen skröt om att han aldrig ens badat ett barn.
– Men på vägen hem från sin arbetsplats på Helsingin Sanomat köpte han ibland med sig färdigmat och det befriade mig i alla fall från matlagningen.
Lyckligtvis hade hon stöd av sin syster Gunnel och senare av sin väninna Åsa Moberg som år 1976 i Aftonbladet förutspådde att Män kan inte våldtas skulle bli en klassiker. Det var i Sverige Tikkanen fick upprättelse.
– Jag minns precis när det hände, jag var inbjuden av SVT för att ge en intervju om romanen och på väg till studion, i en lång sluttande gång, mötte jag en man som i förbifarten vände sig mot mig och sa ”Vilken fantastisk bok du skrivit”.
Det är ändå stödet från andra kvinnor som Tikkanen vill lyfta fram. Den feministiska rörelsen existerar just för att kvinnor stöttat och lyssnat på varandra. Hon tar #metoo som exempel. Att lyfta fram gemensamma erfarenheter, i böcker och senare i sociala medier, har gjort att kvinnor tillsammans vågat säga ifrån.
– Metoo är helt fantastiskt, men tänk att det ändå går så långsamt. Än i dagens Finland är det männen som tar mest plats. Kvinnorna får komma hit, men inte längre. Folk lyfter alltid fram att Finland var ett av de länder i världen där kvinnor först fick rösträtt, men man kan inte basera en hel jämställdhetsrörelse bara på rösträtten från 1906. I Finland är till exempel mäns våld mot kvinnor fortfarande ett stort problem.
När metoo-rörelsen hösten 2017 nådde Finland upplevde en fjärdedel av männen att rörelsen negativt påverkat deras umgänge med kvinnor. En orsak till männens skeptiska inställning till metoo berodde antagligen på den obehagliga insikten att vara del av ett problem. Motsvarande reaktion som Män kan inte våldtas väckte år 1975.
Drygt fyrtio år före metoo lyfte Tikkanen upp kvinnans rätt att säga nej till sex och att offret till en våldtäkt aldrig har sig själv att skylla. På sjuttiotalet var det ett oerhört infekterat ämne som väckte både avsky och rädsla. Mycket har hänt sedan dess, men fyrtiofem år senare har Finland fortfarande inte en samtyckeslag.
Text: Peppe Öhman