Kärlek i toner
I motsats till många berömda musikaler behövde den irländska indiefilmen Once ingen miljonbudget för att träffa mitt i prick med sitt budskap om kärlekens ambivalens och musikens betydelse för att kommunicera de starkaste av känslor.
Genom centrum av Dublin löper den halvkilometerlånga pittoreska promenadgatan Grafton Street, en av två välkända turist- och shoppingstråk i The Fair City. I ena ändan av den lätt kurvande gatan kunde man i januari 2006 se en kameraman med massivt objektiv stå och filma någonting. Folk som gick förbi reagerade på den jättestora linstuben och vände sig om, men kunde inte med blotta ögat urskilja vem eller vad linsen egentligen pekade mot. Och hade de frågat hade de knappast fått ett ärligt svar, för här pågick en hemlig filminspelning för en okänd ”indierulle” vid namn Once.
Bakom kameran i januarikylan stod filmaren Tim Fleming och regissören John Carney insvepta i tjocka halsdukar och låtsades som ingenting, och de som objektivet zoomade in i fjärran var två rödhåriga gatumusikanter vid namn Guy (Glen Hansard) och hans flickvän Girl (Markéta Irglová).
”Vi var tvungna att filma i smyg, för vi hade inte pengar att betala för tillstånden”, berättade Carney senare. Hela filmens budget gick på 112 000 euro och största delen kom från irländska filminstitutet Bórd Scannán na hÉireann, resten från Carneys inbesparingar och lån. Hela inspelningen med minsta möjliga besättning tog bara 17 dagar i anspråk men trots de blygsamma föreutsättningarna lyckades man fånga något av den där magin som riktigt stora filmer har, och succén var lika given som den var överraskande för teamet självt – ett år efter premiären hade Once spelat in hela tjugo miljoner euro och vunnit en tionde Oscar för Irland genom Glen Hansards suggestiva temalåt ”Falling Slowly”.
”Medan vi väntade på prisutdelningen fick jag ett textmeddelande av Bono”, berättade Hansard efteråt. ”Det gav en känsla liksom att nu gör vi det här för Irland.” Det var John Travolta som läste upp nomineringarna: And the winner is … ”Då jag hörde honom säga Gle- fick jag en blackout på två timmar.” Hansard var synbarligen chockad uppe vid podiet: ”Thanks! Thanks for taking us seriously! Make art! Make art!” medan Irglová elegant lyckades inkapsla hela produktionens etos i sin eleganta formulering: ”Fair play to those who dare to dream.”
Efter filmsuccén tog den irländska pjäsförfattaren Enda Walsh manuskriptet under bearbetning, och skrev scenadaptionen av Once som fick sin premiär i april 2011 på American Repertory Theatre i Cambridge, MA, innan den togs upp på Off Broadway-teatern New York Theatre Workshop i Bowery i december samma år. Snart ”uppgraderades” pjäsen till Broadway och vann åtta Tony och fyra Drama Desk awards 2012. Sedan följde Dublin, Londons West End och som första icke-engelskspråkiga version i Seoul, Sydkorea.
I oktober 2020 får musikalen Once sin svenskspråkiga premiär på Lilla Teatern i Helsingfors, som samtidigt blir Nordenpremiär. Manuset har översatts av Annina Enckell och sångtexterna av Tobias Zilliacus. Bägge har lång erfarenhet av översättningar och adaptioner, och bjuder gärna på hemligheterna bakom en lyckad överföring från ett språk till ett annat.
”Då man översätter pjäser måste man begripa vad som händer mellan replikerna”, säger Enckell. ”Och samtidigt måste man vara lyhörd för det lokala – det som funkar i Dublin fungerar inte alltid i Helsingfors. Till exempel är irländarna mer pratiga än vi.”
”Att översätta låtar från engelska till svenska avslöjar lyriken”, säger Zilliacus. ”Vi är så vana att höra popmusik på engelska att rösten blir som ett instrument, men så fort du översätter börjar man undra vad de egentligen sjunger. Skulle det finnas mer seriös finlandssvensk musik, skulle det inte låta så ovanligt. Nu reagerar man ju alltid då någon sjunger på finlandssvenska.”
Zilliacus spelar inga instrument och läser inte heller noter, så han närmar sig låtarna genom att lyssna och ”ta in” låten, fånga essensen, känslan och budskapet.
”Man kan inte översätta ord för ord, man måste skapa ett parallellverk som fungerar som en egen låt.”
En stor del av magin i sångerna är ambivalensen i mottagaren, man vet aldrig riktigt vem de är riktade till – sjunger Guy om sin kärlek till sin frånvarande flickvän, eller är det Girl han tänker på? Magnetismen som växlar mellan huvudrollerna håller spänningen uppe och smälter alla hjärtan.
”Det är det magiska elementet som gjort Once till en framgång”, säger Enckell. ”Den bitterljuva kärleken som inte får blomma ut.”
På Lillans scen är det Tuukka Leppänen och Emma Klingenberg som får uppgiften att bära upp spänningen. För Leppänen är rollen som Guy en långvarig dröm som besannats.
”Jag har alltid velat spela Once”, berättar Leppänen. ”Så när jag fick chansen att göra den på svenska var det självklart att jag tar chansen, trots att jag vanligtvis spelar på finska.”
Det blev också en möjlighet för Leppänen att äntligen lära sig språket ordentligt. Som många andra finskspråkiga finns grunderna i svenskan där någonstans i hjärnskavankerna, men kommer sällan till användning.
”Jag bokade genast in mig för privatlektioner i svenska, och har fått stor hjälp också av Lillans sufflös Ragni Grönblom”, berättar Tuukka, som närmat sig uppgiften med nästan vetenskaplig precision och ambition.
Leppänen berättar att hans skådespelarteknik bygger på att ”plantera” replikerna i kroppen, för att sedan kunna koncentrera sig på scennärvaron med motspelarna, musicerandet och rörelserna. ”Det ska sitta så bra att publiken inte behöver tänka på att det är mitt tredje eller fjärde språk.”
Text: Janne Strang