”Min ångest är som en …
Vi bad den gästande teatergruppen Blaue Frau presentera sig själva. Det blev ett konstverk och en liten essä om ångest.
När vi gick på Teaterhögskolan fick vi under den första terminen välja en dikt som vi skulle arbeta med under våra tallektioner. En av våra studiekamrater valde en vars första rader är: ”Min ångest är som en risig skog, där blodiga fåglar skrika.” Den här dikten blev liksom ett mantra för oss under studietiden, vi slängde oss med meningen, både när vi mådde som sämst och när vi mådde som bäst. För mej blev den raden ett sätt att överleva mina år på Teaterhögskolan, den satte ord på det outtalade men kunde samtidigt lätta upp stämningen och få hela gruppen att brista ut i gapskratt, om någon sade meningen under en särskilt pressad eller jobbig situation.
Ångest var, på 90-talet och ännu in på 2000-talet, något som inte pratades om på samma sätt som ångest och psykisk ohälsa pratas om och diskuteras idag. Vi var på ett sätt banbrytande då vi, kvinnorna på Teaterhögskolan, sade att vi mådde dåligt, att vi inte orkade, att vår ångest var som en risig skog. Det var ingen som jublade när vi öppet kritiserade utbildningen och de patriarkala och sexistiska strukturer som bidrog till vår ångest. Det var snarare tvärtom, vi var jobbiga och tog för mycket plats, vår ångest var verkligen en risig skog, en skog som många tyckte att vi skulle låta vara och inte gå in i. De blodiga fåglarna skrek verkligen, och det var inte världens roligaste kör av fåglar.
Men vi satte vår fot i den där skogen. Vi vägrade låta den vara, trots uppmaningar från många håll.
Alla de konstnärliga verk vi sedan har skapat, först med vår nordiska dragking grupp Subfrau och sedan med Blaue Frau, har utgått från lusten att skapa. Men lust kan inte finnas om inte sorg finns, det tror jag. För mej kommer det allra djupaste skrattet från platser som också rymmer sorg och vrede, frustration och ilska.
När vi nu tredje gången ger oss in i Nina Hemmingssons värld har både Joanna och jag gått flera år i terapi (var för sej OBS), vi har pratat om ångest och om hur vi mår, kanske lika mycket som vi pratat om konst och teater. Vi har tillsammans försökt förstå varifrån vår ångest kommer och vad vi kan göra när den väl befinner sej i våra kroppar. Vi har många dagar när vi inte känner av ångesten, men sedan plötsligt, av någon orsak är den tillbaka. Då är Nina Hemmingssons värld alltid en plats som ger både lugn och skratt. Vår ångest är fortfarande en risig skog, men vi går inte ensamma där och det är inte längre bara fåglarna som skriker, vi skriker med dem och vi skrattar med dem. Välkomna in i vår och Nina Hemmingssons skog. Den är full av ångest men också full av glädje.
Text: Sonja Ahlfors – Blaue Frau
PS I: Texter av Gunnar Lundkvist är också med i föreställningen. Gunnar Lundkvist har skapat serien om Klas Katt, det är också väldigt mycket ångest, dvs en stark rekommendation från oss.
PS II: ”Min ångest är som en risig skog” är en dikt av Pär Lagerkvist som ingår i samlingen Ångest från 1916.