Arvio: Den Girige
Lilla Teatern har plockat in en verklig klassiker till repertoaren för sitt jubileumsår – 70. Ensemblen på scenen är en fullträff som med Neil Hardwicks regissering får varje vän av teatern att njuta för varenda minut. Det är sällan jag även känner så varmt för dräkterna som denna gång – Sari Salmela bör prisas för detta.
Den Girige hade urpremiär i Paris hösten 1668. Trots sina 350 år på nacken är den lika aktuell idag som då. Girigheten och penningbegäret är nu och kommer troligtvis att även i framtiden vara en egenskap som styr vårt beteende – mer eller mindre.
Den Girige berättar om Harpagon som styrs av sitt penningbegär. Att kärlek och människorelationer får stiga åt sidan i gnidighetens ångor gör det hela till en mycket intressant skildring av hur svårt livet kan vara – eller egentligen hur svårt det är att välja. Men Den Girige bör inte betraktas som något tungt, tvärtom, det är fråga om en komedi som får publiken med jämna mellanrum att utbrista i spontana skratt. Eftersom Lillans skådespelare gör fint arbete på scenen följer publiken med händelserna nästan utan att blinka på ögonen.
Asko Sarkola spelade Harpagon för 30 år sedan. Nu gör han det igen. Man förstummas av de prestationer han gör. Hans mimik är vida känd, men även den inlevelse han har ger energi åt hela föreställningen. Sonen Cleante spelas av Sampo Sarkola och dottern Elise av Åsa Wallenius, och det gör hon med favör.
Pekka Strang, Sixten Lundberg, Joachim Wigelius, Tom Wentzel Eeva-Liisa Haimelin, Amanda Löfman samt Pia Runnakko spelar sina roller bra. Däröver bör man skilt nämna Matts Stenlund, han lyser i sin roliga roll som skojaren La Flèche.
Konstigt nog var inte föreställningen slutsåld. Med den överträfflighet som Lillans ensemble bjöd på borde alla som hittar en ledig kväll köpa biljett till Den Girige. Det lönar sig inte att spara på slantarna nu – det är värt att åka iväg på någon av vårens kvarvarande föreställningar.