Tillgänglighetsverktyg
AI-översatt webbplats—ursäkta eventuella småfel!
OBS! Inte längre i repertoaren!
I rollerna bl.a.
Miitta Sorvali (på bilden), Hannu Lauri, Kristo Salminen, Petriikka Pohjanheimo, Eeva-Liisa Haimelin, Eppu Salminen
Regi Milko Lehto, scenografi Oskari Torvinen, kostym Maija Pekkanen, översättning till finska Kersti Juva
Styrka hjälper inte när rädsla och ångest kryper fram under täcket. Rädslan för att möta sin egen död är en helt annan typ av forskning än studiet av dikter om döden. Varför lär sig en person bara när de måste uppleva det själva?
Läs meraMiitta Sorvalis topproll Människan när han är som mest naken, som blodkött Miitta Sorvalis karaktär i pjäsen Spirit. En kvinnlig forskare vars hela liv styrts av förnuftet får äggstockscancer När de blir sjuka måste de konfrontera meningen med sina känslor och sin intimitet. Den amerikanska Margaret Edsons pjäs på Helsingfors stadsteater släpper inte publiken Lite grann. Varför skulle det? Är inte konsten själva medlet genom vilket Död och obotlig sjukdom kan hanteras? Slutresultatet är befriande: döden gör det inte Det känns inte förtryckande. Å andra sidan är den sociala aspekten av pjäsen påfrestande, Ett aktuellt budskap även i Finland – patientens position på ett stort institutionssjukhus I barnvagnen. Miitta Sorvali gör milko Lehtos regi är en briljant och gripande prestation. Han känner till nivåerna från sarkastisk humor till presentationen av påtaglig smärta.
Läs mera“… Om ormarna är avskyvärda / fördömelseräddningar, åh! Varför inte jag? / Varför gör förnuftet, viljan, födelsens gåvor, / samma synd i mig det tyngre? / Och när nåden är lätt, och till ära / åt Gud, varför hotar han?” (Utdrag ur John Donnes Sonett IX. Alice Martin). Margaret Edsons mångdimensionella pjäs The Spirit, som hade premiär på den lilla scenen i Helsingfors stadsteater för drygt en vecka sedan, hade ingen särskilt gynnsam startpunkt; Teaterkritiken av landets mainstreamtidning skrämde en grupp potentiella tittare. Vissa är berättigade, men vissa definitivt omotiverade. The Spirit, som berättar historien om en värdeförändring hos en Oxfordian-utbildad litteraturforskare som ignorerar känslor med intellektuell närvaro, är en seriös pjäs, inte bara för repertoaren i just denna teater. Men inte plågsamt, än mindre förkrossande, även om det för dig nära den obotligt sjuka. Men det oundvikliga, döden, har distanserats i pjäsen på många sätt – “barmhärtigt” för åskådaren. Det första avsnittet kännetecknas särskilt av leken med protagonistens, lyriskprofessorn Vivian Bearing, verbala och intellektuella virtuositet, vilket på vardagligt sätt förstås också kan kallas petpetande. Innehållsanalysen, noggrann läsning av John Donnes Holy Sonnets, ett underbart exempel på engelsk poesi från tidigt 1600-tal, är njutbar. Briljant text, briljant presenterad. Dessutom tjänar det också pjäsen. Illusionen om genialitetens allmakt är en väsentlig del av utvecklingsbanan, protagonistens andliga tillväxt, stolthetens död. Som för säkerhets skull har regissören tagit den ångestreducerande distanseringen till en typografi som närmar sig komedi, i värsta fall till den grad att det blir töntigt. Men tomheten i de rutinmässiga “behandlingsrutinerna” som ifrågasätter patientens värdighet är troligen inte långt ifrån verkligheten på sjukhus. I skildringen av närmandet till slutet har äkthet diskret undvikits. Tröttheten och skärandet driver längre bort som motsvarar den sjuke personens verklighet har utelämnats. Ändå rekommenderar jag inte pjäsen till vem som helst. Men till alla tänkande personer som har haft rätt inställning och lyssnat. Döden som sådan är också en del av hans liv. Text: PERTTI PIISPANEN Margaret Edson: Anden (Kvickt). Nordisk premiär på Helsingfors stadsteater 29.3.2001. Översatt av Kersti Juva, regisserad av Milko Lehto, scenografi av Oskari Torvinen, kostymer av Maija Pekkanen, med Miitta Sorvali i huvudrollen.
Läs meraI slutet av mars hade två pjäser om universitetsmiljöer, som utforskar relationerna mellan vetenskap och liv, konst och sanning, premiär på Helsingfors teatrar. Pjäsen The Spirit, skriven av Margaret Edson och uppförd på Helsingfors stadsteater, undersöker de sista veckorna för en litteraturprofessor som har diagnostiserats med cancer, som han tillbringar på ett tekniskt sjukhus. Denna Pulitzerprisbelönade pjäs har särskilt väckt uppmärksamhet för sin skildring av de hårda förhållandena kring dödandet i det moderna samhället. Professor Vivian Bearing är en litteraturvetare hängiven John Donne, i vars liv allt annat har varit sekundärt i förhållande till hans karriär. Pjäsen skildrar ögonblick ur huvudpersonens liv i efterhand – samtal med lärare under studierna, gnistrande föreläsningar och samtal med elever. Dessa scener förmedlar inte bara Vivian Bearings fullständiga uppoffring för sitt fält, utan också en känsla av överlägsenhet och känslomässig fattigdom. Bearings karaktär kan tolkas i ljuset av den klassiska Faust-myten, där det höga priset för kunskap leder till förlust av andra värden. På sin dödsbädd befinner sig dock Bearing i samma osäkerhet som någon av oss – eller kanske värre.
Läs meraEn evig studievägAtlanta lågstadieläraren Margaret Edson väcker inte bara sympati med sin debutpjäs Henki (1995), samt med sitt tillkännagivande att han inte skulle göra följande
Läs meraTapio VanhataloEeva-Liisa Haimelin och Miitta Sorvali i pjäsen Spirit.Margaret Edsons pjäs The Spirit (Wit) har definitivt vunnit alla de priser den fått, inklusive Dramatists Guild och Pulizer awards. Pjäsen berättar historien om en poesiprofessor som har ägnat sitt liv åt forskning och blivit själv ett forskningsobjekt, förvandlad till äggstockarna och bukhålan, vilka utgör grogrund för utbredd cancer. Forskning och forskarens kall, liksom mötet mellan sjukdom och oundviklig död, är pjäsens centrala teman, och som en följd är verkets övergripande ton exceptionellt känslolös. Inte kall, dock, utan intellektuell, fokuserad och eftertänksam. Jag vill kalla huvudrollen i pjäsen en rent modern, kvinnlig kung Lear. För det första på grund av den ensamma storhet med vilken rollen dominerar pjäsen, för det andra på grund av omfattningen av den avsägelse, svaghet, dödlighet, kapitulation och ensamhet som huvudpersonen måste möta och acceptera. Den tredje anledningen är den extremt subtila, mestadels underdrivna kritiken eller ifrågasättandet som pjäsen relaterar till de nuvarande, västerländska värderingarna centrerade kring forskning och specialisering.
Läs mera