Arvio: Evita
PROFFSIG MUSIKAL MED VISIONER
Det är naturligtvis frestande att göra musikal, eller opera för den delen, utifrån ett historiskt öde. Fördelen är den dokumentära bakgrundens kittling; detta har, åtminstone delvis, hänt. Nackdelen är i sin tur svårigheten att tränga in under huden på huvudpersonerna i fråga, att levandegöra dem ur såväl reell som fiktiv synvinkel.
Detta gäller framför allt den svåra hybridgenren musikal och musikaler med verklighetsstoff tenderar inte sällan att kännas träiga och ytliga. Så även delvis en av de mest framgångsrika någonsin, Andrew Lloyd Webbers och Tim Rices Evita (1978), som ett seriöst försök till trots aldrig helt och hållet kommer sitt ämne på allvar in på livet.
Och ändå är det en strålande musikal.
Ett av Rices starkaste libretton, som på ett fruktbart sätt konfronterar det privata med det offentliga. Samt, givetvis, den 30-årige Lloyd Webbers fräscht mångfasetterade musik, som ännu inte besväras ett dyft av den förutsägbarhet som kommit att prägla så många av hans senare partitur.
Fantasieggande ljussättning
Stoffet är onekligen fängslande – i princip samma grundparametrar som i Puccinis Tosca: politik, sex och våld, även om våldet är nedtonat till minimum och sexet enbart antyds – och erbjuder en intellektuellt vaken och dramatiskt alert regissör tacksamma möjligheter till iscensättande av en samhällsengagerad love story modell outslitlig.
Kurt Nuotio – som, jämte Georg Malvius, tycks ha fått något av ensamrätt på de helsingforsiska ”blockbustermusikalerna” – äger förvisso samtliga ovannämnda egenskaper och har i sin Evitaregi tagit nogsamt fasta på de möjligheter materialet erbjuder utan att för den skull försöka pressa mer ut ur det än vad som känns meningsfullt.
Och en minst sagt konstruktiv hjälp har han fått av sina visuellt ansvariga kolleger, som med förbluffande knappa medel inte bara skapat en illusion av 40-talets Buenos Aires utan även en fängslande inramning av ett livsöde, där visionen om ett rättvisare samhälle går hand i hand med personlig fåfänga på ett lika fascinerande som paradoxalt sätt.
Fullödigt musicerande
Sällan har man sett ett så väloljat scenmaskineri som smidigt, stundtals nästan obemärkt, skiftar från en miljö, stämning, till en annan och sällan har väl ljussättningen spelat en så avgörande helhetsroll i sitt fantasieggande frammanande av de i all sin enkelhet nog så talande kulisserna och levande bilderna.
Nuotio inympar emotionell trovärdighet i de intima scenerna samtidigt som han även får de spänstigt koreograferade masscenerna att leva och vibrera.
Här är varje enskild dansares och körsångares insats av avgörande betydelse och på Stadsteaterscenen finns denna gång verkligen inga håglösa statister.
Så görs en liten roll som tonårsälskarinnan utsökt gripande av Emilia Nyman, liksom tangostjärnan Magaldi av Mikko Vihma, medan Juan Perón (en nästan kusligt porträttlik Sami Hintsanen) och hans älskade maka Eva Duarte (en mäkta karismatisk Vuokko Hovatta) känns om inte mitt i prick så bra nära träffande.
Hovattas ljusa sopran är betagande, även om ett uns mezzofärgning stundtals varit på sin plats, medan Hintsanen på typiskt skådismanér sjunger ur halsen; i och för sig rent, men endimensionellt. Samma gäller Petja Lähdes Che – visst är det ett lika logiskt som genialt drag av Rice att nyttja Che Guevara som ironiskt distanserande kommentator och samvetsröst – som dock med sin fysiskt påtagliga sceniska närvaro lyckas övertyga oss om sin relevans i sammanhanget.
Då även Henrik Wikström drillat sin namnkunniga orkester – där några stråkar nog hade suttit bra – till ett beundransvärt fullödigt musicerande framstår Stadsteaterns Evita som proffsigt och absolut inte visionslöst förverkligad musikteaterunderhållning, som berör samtidigt som den väcker ständigt lika aktuella tankar om makt och faran att förblindas av den samma.