Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Fantasticks

Mats Liljeroos – Hufvudstadsbladet – 09102003

Mellan skoj och alvar

Fantasticks. Musik: Harvey Schmidt. Libretto och sångtexter: Tom Jones. Översättning: Esko Elstelä. Regi: Neil Hardwick. Kapellmästare: Lasse Hirvi. Scenografi och dräkter: J-P Kiljunen. Koreografi: Anneli Rautiainen. I rollerna: Sami Hokkanen, Mia Hafrén, Antti Timonen, Jarkko Rantanen, Markku Huhtammo, Mika Eirtovaara, Helena Haaranen. Förhandsföreställning på Studio Pasila 6.10.



Fantasticks är ett förbryllande hopkok av genrer och stilgrepp. Integrationsmusikal benämns den i programbladet, vilket onekligen låter träffande. Element har plockats från bl.a. antikens dramer, commedia dell’arte, vaudeville, buskis och cirkusclowneri och föreställningen rör sig på ett lika fascinerande som, stundtals, irriterande sätt i gränslandet mellan skoj och allvar.

Eller åtminstone något som liknar allvar. Det är inte gott att veta var man har figurerna i Tom Jones och Harvey Schmidts succé från 1960, som gick hela 42 år på Sullivan Street Playhouse i New York. Om något ett bevis på den lokala publikens förmåga att bryta med Rodgers & Hammerstein-stuket och ta till sig en både intelligent och okonventionell musikteater.

Här finner vi naturligtvis de älskande ungdomarna à la Ovidius eller Shakespeare, som åtskiljs av den av de grönsakslandsansande fäderna uppförda muren. I denna lätt skruvade legering är inget dock vad det ser ut som. Skismen är bara en av pjäsens många kulisser, avsedd att få ungarna bortgifta med varandra.

Som slev i soppan, ceremonimästare och världsvis ärkebov har vi El Gallo – en superb Sami Hokkanen – som med benägen hjälp av skådisen Henry/Mannen som dör (Mortimer) – en dråplig Mika Eirtovaara – iscensätter både ett och annat litet spel i spelet på den primitiva scenen på scenen och som, föga överraskande, drar åtminstone ett av slutets långa strån.



Satirisk antimusikal

Fantasticks kunde egentligen kallas antimusikal i det att den ständigt prövar, och överskrider, den traditionella musikalens gränser, samtidigt som den egentligen inte ens försöker vara en musikal i ordets rätta bemärkelse. Stundtals lånar man från improvisationsteatern, stundtals från den fysiska teaterns svettstänkande vokabulär, stundtals deklamerar man smått absurda textsjok på ett ogenerat pastischerande sätt.

Det säger sig självt att detta är ett material, som passar den drivne satirikern Neil Hardwick som hand i handske. Hardwick har tagit ut svängarna med besked, men kanske även tappat bort något på vägen. Arketyperna är festligt karikerade, men blir rätt endimensionella och kontrasten mellan å ena sidan springande och fjantande och å den andra statiskt poserande känns i längden aningen tröttande.
Harvey Schmidts intimt avskalade och föredömligt mångsidiga musik – smakfullt anpassad av Lasse Hirvi för den originella kvartetten piano-harpa-bas-slagverk – har även något av ironiskt pastischerande över sig och de verkligt slitstarka hitarna är satta på kort, även om slutsången, Try to Remember, onekligen hör till de mer oförglömliga i genren.

Karismatisk Hafrén

Mia Hafrén och Antti Timonen är verkliga fynd i huvudrollerna. Bägge är drivna sångare, personkemin är på plats och speciellt Hafrén besitter åtskilligt av den sceniska kvalitet som vi kallar karisma. Gamla rävarna Jarkko Rantanen och Markku Huhtamo är som hittade i fadersrollerna och det var bara hattarna och käpparna som fattades i deras festliga lilla trädgårdskuplett.

Fantasticks är en musikal som i sin intertextualitet och medvetna distansering inte släpper åhöraren enkelt undan. Alla former av romantisk underhållning lyser genomgående med sin frånvaro och man tvingas tänka efter och reflektera både en och två gånger över det sagda och visade.


Samtidigt kommer jag på mig själv med att sitta och smågäspa mer än en gång och är inte helt säker på var tillkortakommandet ligger. Eftersom hundratusentals New Yorkare knappast kan ha fel är väl det troliga att Hardwicks iscensättning ännu inte funnit sin definitiva form. Sin optimala balans mellan parodi och ärlighet, gyckel och eftertanke.