Arvio: Hissvägraren
MINNETS BACKSPEGEL HAR IBLAND TRAGIKOMISKA KANTER
I balladen Eleanor Rigby frågar sig The Beatles varifrån alla dessa
vilsna människor kommer ifrån ( all the lonely people, where do they
all come from?)
På Lilla Teaterns scen återfinns åtminstone en av dem. Det är en
suverän 80-årig Lasse Pöysti som i Bengt Ahlfors monolog Hissvägraren
ser tillbaka på sitt liv i en rad anekdotiska berättelser, där man mitt
i skrattet i tvingas svälja flere klumpar som envisas med att fastna i
halsen.
Iscensättningen
Monologen har självbiografiska kontaktytor med Bebbe Ahlfors eget liv
och är skriven och regisserad för Lasse Pöysti.
Redan anslaget visar hur en gammal ringräv som Ahlfors går till väga.
När Lasse Pöysti kommer in på scenen har han manuset i handen. Därefter
skapar han en omedelbar och permanent kontakt med publiken genom ett
direkt tilltal. Konststycket att låta Pöysti flera gånger under
monologens gång ”komma av sig” och bläddra fram till rätt ställe i
texten, bildar dessutom en illusion av glömska, naturligtvis kombinerat
med en välvillig förståelse och förlåtelse från publikens sida. Det får
enmansshowen att stå på en stadig grund.
Ram med kontraster
Hissvägraren är den ensamma gamlingens berättelse om sitt liv i
Helsingfors, ett liv som på ytan kunde karakteriseras som torftigt och
grått. Han gifte sig aldrig, han hade summa summarum två enformiga
arbeten, hunden var hans enda vän och allena vandrade han på livets
stigar.
Men den vemodiga ramberättelsen har några nödvändig kontraster. Dels är
Lasse Pöystis karaktär i grunden den positiva livsbejakarens, han som
ser ljuset hellre än skuggorna. Dels har livet gjort honom till en
godmodig men märklig kuf, som i likhet med många andra ensamma personer
skapat egna regelverk och ritualer, så som hans livslånga dyrkan av
Grace Kelly som råkade födas samma dag som han.
Spegelvänt
Hans märkligaste egenhet är ändå dialogerna med hissen Enok i hans
boningshus. Namnet kom till när den gamle som liten parvel kom att läsa
namnskylten Kone bakvänt i hisspegeln.
Långt senare, efter läkarens uppmaning att motionera mera, blir han för
en kort tid hissvägrare, men utvecklar snabbt intrikata regler för när
och hur han ända får använda hissen, regler som han dessutom fuskar med
och tummar på efter eget godtycke.
Monologens flera andra komiska inslag har stor igenkänningsfaktor och
handlar bland annat om att objuden slinka med på begravningar och
vigslar – ”på vigslar är trakteringen bättre än på begravningar, på
begravningar hålls å andra sidan bättre tal”.
Men under skrattet bubblar mer eller mindre fördämda underströmmar av
sorg och vemod. De bottnar inte bara i några direkt Jonas Gardellika
barndomstrauman utan också i tillkortakommanden och misslyckade
kontaktförsök med människor senare i livet.
Det som texten i Hissvägraren ibland förlorar på genom att periodvis
vara för lång och utdragen, det reparerar Lasse Pöysti med en
performans där varje ansiktsuttryck, tonfall, gest och konstpaus är den
suveräne mästarens. Det är inte fel att påstå att Lasse Pöysti i
Hissvägraren demonstrerar vad stor skådespelarkonst betyder.
Och fastän målgruppen riktar sig från medelålders uppåt är det
naturligtvis de äldre som i första hand känner igen sig i hissens
varma, humana, men ändå litet snedvridna spegelbild.