Arvio: Kirje Siperiasta
VITTNE TILL DET OBEGRIPLIGA
Hur skör och utsatt är inte
en enskild människa i världen,
speciellt vid omvälvande
historiska skeden – under
diktaturer, krig och hungersnöd?
Detta och mycket annat
får den varma, vemodiga
monologen Brevet från Sibirien
åskådaren att fundera
över.
Pjäsen baserar sig på Elna
Sundgren Schdanoffs egen
skildring. Hennes brorsson
Christian Sundgren gav ut
hennes livsöden i bokform
för tio år sedan. Nu har Milja
Sarkola skapat en lyhörd
monolog för scenen som baserar
sig på berättelserna.
I det asketiska utrymmet
med kala tegelväggar möts
vi av en äldre kvinna, Elna,
som lågmält men modigt
delger oss vardagliga
iakttagelser från sitt livs fasansfulla
skeden. En kväll
år 1937 hämtar man plötsligt
hennes man och fängslar
även henne utan att ange
någon egentlig orsak. För Elnas
del följer fem år av straffarbete
i Sibirien och ytterligare
fem års förvisning bara
för att hon varit gift med ingenjören
Vadja Zjdanov.
Unik historia som
inte är unik
Den otroliga färden genom
Sibirien mitt i vintern, matens
beskaffenhet (eller bristen
på mat), mössen, lössen,
råttorna och de omänskliga
förhållandena berättar Elna
(Lilga Kovanko) för oss om
som om det vore vilken vanlig
historia som helst. Varsamt,
fi nkänsligt och ibland käckt
berättar hon – med fötterna
på jorden. Lilga Kovanko tar
vara på sin ryska och ger Elna
en rysk accent som sitter
väl i sammanhanget och befriar
skådespelaruttrycket.
Milja Sarkolas regi är ytterst
chosefri.
Det fasansfullt sorgliga är
att denna unika historia inte
alls är unik. Det är oändligt
många människors lidanden
som får sin röst hörd genom
berättelsen. Under Stalintiden
tvångsförfl yttades miljoner
människor till Gulagen
i Sibirien. Under andra
världskriget dödades miljoner
människor i koncentrationslägren
och vad allt händer
inte idag?
Att kunna se en mening
Hur kan man överhuvudtaget
överleva sådana öden,
lyder den stora frågan. Och
varför överlever vissa människor
och andra inte? Detta
har bl.a. psykiatern Viktor
Frankl skrivit om och en av
hans centrala tankar är att
man måste kunna se en mening
med det hela, om inte
annat så meningen med att
överleva, att få vittna. Och
att även den torftiga vardagen
ger tröst. Elnas personliga
stöd blir hoppet om att få
återse sin man och kärleken
till sönerna. Genom sin berättelse
blir hon ett vittne.
En lustig detalj bland allt
som var så annorlunda i livet
på den tiden är förbindelserna
och tidsuppfattningen.
Allting var långsammare
och absurt långsamt blev
det ju då man hade nånting
att dölja.
Elna fi ck lov att vänta fl era
månader på telegramsvar
– för att inte tala om att hon
blev tvungen att vänta tiotals
år på ett dödsbud och att hon
inte ens under hela sin livstid
fick veta hela sanningen
om sin mans öde. Detta
känns obegripligt under vårt
e-post och mobiltidevarv.
Det lilla utrymmet uppe
på Amos Andersons museum
lämpar sig riktigt väl för
denna typ av avskalad teater.
Brevet från Sibirien bjuder
på en tankeväckande timme
full av vemod, sorg och mod
– ett helt liv.