Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Kirje Siperiasta

Sanna Huldén – Ny Tid – 26.10.2007

ELNAS HISTORIA

Det är något speciellt med att höra mänskor, som utanpå ser starka och friska ut, berätta om ett liv fullt av lidande. Jag har hört överlevande från koncentrationsläger, krig, tortyr och fattigdom. Mänskor som blivit fråntagna sina närmaste, sin smärtgräns och sin värdighet. Allting utom sin fysiska kropp. En kropp som trots allt kan stå, trots allt kan gå, kan prata och kan leva vidare.


Jag har tänkt på det många gånger, det motsägelsefulla i att en kropp som omger en mänska som erfarit så mycket lidande till och med kan utstråla styrka. Men så är det också snarast omöjligt att helt och hållet förstå innebörden av lidandet. Men inte omöjligt att lära sig bli uppmärksam på det, på orsakerna och på följderna. Och på att lyssna.


Brevet från Sibirien återger Elna Sundgren Schdanoffs öde i Ryssland från 1937 fram till åren efter Stalins död 1953. Texten är skriven av Elnas brorson, Christian Sundgren och dramatiserad av regissören Milja Sarkola.


Det är en monologföreställning med och om en kvinna. Den åldrade Elna har gjort ett aktivt val att berätta sin historia och väljer noggrant ut de bitar och de minnen hon vill dela med sig av. Ett enkelt rum med tegelväggar, en stol, en kopp te med socker, en radio och några förevigade årtal ger plats för föreställningen att helt och hållet fokusera på den historia som berättas och hur den berättas.
Utan större skuld än att vara gift med en högerorienterad ingenjör fängslades Elna år 1939 och dömdes till fem års tvångsarbetsläger och därefter ytterligare fem års förvisning. Elna berättar en historia om livet i fängelset, på evighetslånga och plågsamma resor till och från arbetslägren i Sibirien, om vistelsen i lägret och i förvisningen efteråt.


Lilga Kovankos Elna berättar med en behaglig rysk intonation och är för det mesta samlad och stillsam. I motsats till det förflutna hon berättar om, har hon här på scenen full kontroll över vad som händer. Den svala behärskningen gör henne distanserad och jag upplever henne därför starkare genom att lyssna än genom att se på henne. Jag lyssnar till en berättelse om en värld där det är minus femtio grader kallt, där spädbarn rycks ifrån sina mödrar och där ensamheten är omåttlig även när det är så trångt på golvet där man ligger att man inte kan vända på sig. Men framför allt lyssnar jag till en historia om ovisshet.


Ovissheten om sitt eget och de närmaste familjemedlemmarnas öden har präglat Elnas liv ända sedan den dagen hennes man fängslades. Ovissheten har gett upphov till den uppgivenhet som skapas av att inte ha kontroll över sitt eget liv, men samtidigt också utgjort förutsättningen för ett livgivande hopp. Det man inte vet att har hänt, kan man ännu inte till fullo sörja.


Elna Sundgren Schdanoffs berättelse publicerades i bokform 1997 och får i Kovankos och Sarkolas tolkning ytterligare en dimension. Brevet från Sibirien blir en föreställning om att berätta, men också en föreställning om att tiga. Parallellt med Elnas berättelse lever nämligen hela tiden vissheten om hur länge man efter Stalins tid vände dövörat till hennes och andras liknande vittnesmål.
“Vi lyssnade inte på henne”, skriver Christian Sundgren i programbladet. Och han har inte varit ensam om att inte vilja smutsa ner sina ideal med skräckhistorier från Sovjet. Det fanns ju så många andra vackrare historier att lyssna till. Berättandet och tigandet i Brevet från Sibirien påminner oss om att vi hela tiden måste fortsätta fråga oss själva: Vem lyssnar vi på? Och vem lyssnar vi inte på?