Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Kirje Siperiasta

Tuva Korsström – Hufvudstadsbladet – 19.10.2007

Hufvudstadsbladet 19.10.2007

Lilga Kovanko
i glansroll


Länge trodde jag att Lilga Kovanko var Edith Södergran. Så till den grad präglades hon i mitt minne av rollen som den unga hektiskt uppblomstrande, tidigt döda skaldinnan i Stina Katchadourians pjäs Hallonbacken.

Nu har jag ändrat mig. Lilga Kovanko är Elna Schdanoff, en åldrande, grånad kvinna som tvingats genomgå helvetet på jorden – med bibehållen värdighet.

Elna Sundgren Schdanoffs berättelse om sina år i fängelse, arbetsläger och förvisning i Stalins Sovjet utgjorde stommen i hennes brorson Christian Sundgrens bok Brevet från Sibirien, som utkom 1997, tjugo år efter fasterns död. Det hade blivit möjligt för det tidigare finlandiserade Finland och för honom personligen att erkänna vad hans faster och miljontals andra upplevt i Gulag. Det blev en berörande och uppmärksammad bok.

I dramatiserad form blir Elna Schdanoffs livsöde ännu mera påtagligt och berörande. Lilga Kovanko behärskar scenen suveränt i en två timmar lång monolog i Amos Andersonmuseets spartanskt vackra sjätte våning. Hon gestaltar en kvinna som först ger intryck av att vara utplånad och tillintetgjord, sittande hopsjunken på en stol i det fängelseliknande scenutrymmet, men som gradvis lever upp, möblerar och fyller rummet med sina känslor och upplevelser.

Den lilla ryska accenten förlorar gradvis sin exotism och blir en naturlig del av henne medan vi lyssnar på den skräckfyllt absurda berättelsen om hur först mannen, sedan hon själv fördes bort och anklagades för imaginära brott. Det härjade, slocknade ansiktet lyser upp när hon med stolthet berättar om makens förtjänstfulla arbete i Sovjetstatens tjänst. Det tänds av lycka när hon berättar om miraklet när hennes brev till sonen, utkastat i en tändsticksask från fångtåget till Sibirien, faktiskt kom fram. Den utmärglade gestalten i den grå paletån blir som en symbol för 1900-talets deporterade och lägerfångar, offren för ett helt sekels ideologiska vansinne.

I Milja Sarkolas lyhörda dramatisering och regi och Lilga Kovankos lysande tolkning blir Elna Schdanoffs livsberättelse en analys av hur minnet fungerar, av dess lagringar, av dess detaljrikedom och konkretion. Elna/Lilga minns fysiskt hur de första minuterna i en fängelsecell känns. Hon söker i sitt minne efter kvinnofängelsets vardag under den tid då hustrurna till ”folkets fiender” fyllde Sovjets fängelser: trängseln, lössen, den oätbara maten, skilsmässan från barnen. Men också sammanhållningen, de gemensamma berättarstunderna då de ryska klassikerna fick liv. Hon minns fångtransporternas inferno, de isiga högarna av avföring på tåggolvet, fånglägrens vakttorn och livet i jordkulor i femtio grader köld.

En gång tillåts lägerfången kasta sin mörka paletå och uppenbara sig iklädd småblommig klänning och omstrålad av varm belysning. Paradoxalt nog sker det efter att hon fått ett av sina få öppna utbrott av protest och förtvivlan – när den femåriga domen inte avslutas med frigivning utan av ”fri bosättning på angiven plats”. Elna Schdanoff förpassas till en solbelyst by vid gränsen mellan Kazakstan och Kirgisien. Där inväntar hon slutet på sitt obegripliga straff, fortfarande i ovetskap om mannens öde och i ständig oro för sin hjärtsjuke son i Moskva. Där når henne också de avlägsna ryktena om andra världskrigets utbrott.

När hon slutligen år 1948 blir frigiven, står hon ensam. Sonen är död och mannens öde okänt, först flera år senare får hon ett kortfattat meddelande om att han dött i ett tidigt skede av fångenskapen.

Vid Stalins död känner Elna Schdanoff en ”outhärdlig glädje”. ”Vad var meningen med allt detta, vartill har det tjänat, allt detta förtryck av miljoner, som en enda man utövat”, frågar hon sig.

På teaterscenen läses den vördnadsfulla minnesrunan över Stalin av Atos Wirtanens radioröst, en påminnelse om att även en av Finlands största humanister bar sin tids skygglappar. Brevet från Sibirien är stark och gripande teater. Men pjäsen är också ett memento mori för alla som upplevt kalla krigets ideologiska polarisering och en historielektion för dem som undsluppit den.