Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Beljakovin talvi

Tuva Korsström – Hufvudstadsbladet – 20.11.2007

MAKTENS MARIONETTSPEL

Det börjar helt stilenligt med en grupp ungdomar sjungande taistoitversionen av folksången Kalliolle kukkulalle. Deras framförande utandas disciplin och rakryggad trosvisshet. Året är mycket riktigt 1970, tidpunkten för de händelser som professor Kimmo Rentola analyserar i sin bok Vallankumouksen aave: Vasemmisto, Beljakov ja Kekkonen 1970 och som den erfarna dramatikern Ilpo Tuomarila har utgått från då han skrivit pjäsen Beljakovin talvi (Beljakovs vinter).


Nästa scen är en flashback några år bakåt i tiden. Samma ungdomar ägnar sig åt orgier i västerländsk undergroundkultur, det kopuleras på en flygel och beatpoesin blomstrar i en stämning av frihet och ohämmad sexualitet. Ungdomarna betraktas av två kostymklädda herrar vid ett restaurangbord: den socialdemokratiska politikern Väinö Leskinen som helt nyligen gjort avbön i Moskva och den sovjetiska politikern Beljakov som så småningom ska bli en kortvarig men ytterst initiativrik ambassadör i Finland. – En sådan här sexuell revolution, anmärker Beljakov, brukar följas av ett politiskt uppvaknande.


Två andra herrar iakttar ungdomarna – mera på avstånd och med stigande förvåning. Det är president Urho Kaleva Kekkonen och hans informatör och samtalspartner Bergsrådet. De ser hur samma ungdomar som i augusti 1968 mobiliserar en rasande protest mot Sovjets agerande i Tjeckoslovakien knappt två år senare har förvandlats till Moskvatrogna robotar.


Här har vi grundkonstellationen för Beljakovin talvi, där 70-talets stalinistiska ungdomar blir spelbrickor för ett politiskt spel som enligt Rentola kunde ha lett till – om inte en regelrätt revolution – så till ett avgörande maktskifte i Finland.


Det är politisk teater av bästa märke. Antti Litja gör en Kekkonen-gestalt som man inte är helt van vid: en sårbar, vacklande person, en ledare som känner sin position hotas och som nästan motvilligt tar till de medel som kommer att föra honom till oinskränkt makt. Pekka Laiho är en karismatisk, dynamiskt labil Beljakov som spelar sitt eget spel, inte bara som ungdomens förförare utan också som manipulatör av marionetten Les­kinen, en mumlande, grå opportunist tolkad av Pertti Koivula.


Och ungdomarna, framför allt Vuokko Hovattas hjärntvättade lilla blåskjorta och Niko Saarelas nerviga, tidvis tvivlande och tidvis extatiska poet, åskådliggör skickligt den ”proletära vändningen” från antiauktoritär radikalism till leninistisk bokstavstrohet – ett fenomen i finländsk politik som enligt forskare fortfarande är ett mysterium som överstiger den sociologiska förståelsens gränser.