Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: HDC2

Jan-Peter Kaiku – Hufvudstadsbladet – 08.11.2007

Bisarr trio skapar friktion

Stadsteaterns dansgrupp, Helsinki Dance Company, har som princip att invitera gästkoreografer och ge dem uppdrag att skapa nya verk för ensemblen.
Under senare år har man bland annat djärvt givit spirande inhemska förmågor chansen att skapa nya verk för landets mest etablerade och, kan man väl tillägga, bäst resurserade nutidsdansgrupp. Till serien Arja Tiili och Jenni Kivelä sällar sig nu Simo Kellokumpu. Vid sidan av honom har man bjudit in Ina Christel Johannessen, en av Norges mest kända samtida koreografer, för en dubbelafton kallad HDC2.

Under festivalen Dans i november kunde man se hur intryck från andra konstarter och former av scenframställning rentav kan marginalisera dans och rörelse. I HDC2 kan man ta skadan igen. Gemensamt för Kellokumpus och Johannessens verk är nämligen att de helt förlitar sig på dans och rörelse och på de intryck som förmedlas via dem. Det gör de till den grad att inga nycklar i form av text om exempelvis tematik, utgångspunkter eller målsättningar serveras i programbladet. Fältet är därmed fritt för åskådaren att bilda sig helt egna uppfattningar. Finner man detta vanskligt eller motsträvigt kan man hur som helst gotta sig åt en tolkning och scenframställning av allra bästa kvalitet.

Svart humor

Den av Jukka Huitila designade scenbilden i Simo Kellokumpus Daydream Junkies är steril och minimalistisk, grafiskt svartvit och gråskiftande. Den gör i sig scenaktionen allegorisk nog att innefatta skeenden som tidvis kan tänkas vara samfällda och tidvis parallella, tidvis fantasi och tidvis verklighet.

De sex protagonisterna, fyra män och två kvinnor, på scenen tycks alla vara ute för att få maximala kicks. Huruvida de får dem av varandra, tillsammans eller enskilt i grupp är dock rätt öppet. Rätt ofta får jag intryck av att det senare är fallet i en ravelik kontext.

Kellokumpus rörelseserier, som upprepat bildar effektfulla unisona mönster, är klart utmejslade men flytande, rytmiska och mjuka. De växer upp i höga benlyft – i piskande developpéer eller pekande arabesker – med tillhörande eleverad armföring. Rörelsematerialet är inte särskilt distinkt eller nyskapande men serierna och de på andra sätt framställda scenerna mellan dem skapar en tät stämning. Med scenografin och musiken som stöd föds en stark och högst tidsenlig bild av verklighetsflykt.

Ina Christel Johannessens Something Spooked The Horses är till sin stämning och konstellation ett både säreget och högst mångtydigt verk. Svart humor råder i de tre dansarnas bisarra och ångestfyllda värld kantad av mängder av flaskor med varsin gerbera i. Jukka Huitila har designat scenbilden och ljusen också i detta verk som får mardrömslika skiftningar i neongult och grönt när det surrealistiska blommar ut till fullo.

Triangeldrama?

På scenen agerar en man (Valtteri Raekallio), en mogen kvinna (Sofia Hilli) och en ung kvinna (Jenni-Elina Lehto) nervigt och utan annat än alldeles förbigående kontakt. Konstellationen lockar till avläsning som triangeldrama i löften och svek samt i förhållanden som inte fullbordas utan i stället skapar friktion och frustration. Det hela framställs dock mycket allegoriskt och ombytligt så att man som åskådare aldrig kan vara helt säker på sin sak. Ett extra spännings- eller friktionsmoment tillläggs mot slutet när en flaska slängs i golvet och dansarna agerar barfota bland skärvorna.

Verklighetsflykt och relationsproblematik, Helsinki Dance Company visar att många tankar kring dessa existentiella fenomen kan väckas via dans och rörelse.