Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Pappas pojkar

Lotta Green – Borgåbladet – 16.02.2008

Obekväma hemligheter i familjedrama på Lilla Teatern

I Pappas pojkar får vi följa med en familj under två tidsperioder. I den ena får vi veta hur allt egentligen gick till och att pappa Louis (Sampo Sarkola) hade ett förhållande med den vackra hushållerskan Bella (Edith Holmström) och i den andra får vi se de vuxna barnen som med sina fruar besöker pappans begravning.

Det är mycket man kan känna igen under pjäsens gång. Hur olika vi kommunicerar till exempel, beroende på de omgivningar vi har rört oss mest i. Speciellt roande är det att se på när bröderna med fruar till en början försöker hålla någon slags konversation uppe, trots att de egentligen inte har mycket att säga varandra.

Brodern Reggie, spelad av Nicke Lignell åker i lyxig sportbil och har så mycket pengar att han inte ens bryr sig om arvet, medan det inte har gått lika bra för den andre brodern Tony (Sixten Lundberg), som känner sig orättvist behandlad.

Fruarna, som är som om de hade kommit från olika planeter, kommer mestadels överens på kvinnors universella sätt genom att prata oväsentligheter, medan deras makar på herrars vis inte kan undvika de uppenbara konflikter och missförstånd som de har gått och funderat på under årens lopp. Det resulterar i armbrytning, fylla och ett par häftiga dialoger om hur allt egentligen gick till.
Det är Pia Runnakko, som med sitt härliga kroppspråk och sitt självklara sätt, är den som orsakar de flesta skratten i salongen. Det är också tacksamt att spela den lite plumpa, dåligt klädda hustrun som intresserar sig för astrologi och kvasieinsteinska teorier. Mia Hafrén, gör sin välklädda rollfigur Elisabeth minst lika bra, och det är när hon smutsig och ursinnig får sina små vredseutbrott, som hon syns mest.

Medan jag ser på föreställningen, kommer jag på mig själv att sitta och tänka på hur vissa repliker skulle ha låtit på brittisk engelska. Och det är klart, det är brittisk humor, det är vitsar och ordlekar som hör hemma på ett annat språk, men trots det sitter det mesta väl även i finlandssvensk tolkning.
Kvinnorna i föreställningen är antingen dumma, vimsiga, rikt gifta eller trånande efter en karl – och karlarna är förvirrade och svaga för kvinnors vackra charm. Det är alltså inga komplexa rollpersonligheter vi har att göra med och inte är det meningen heller. Pappas pojkar är en komedi som är riktigt rolig på sina ställen, en komedi som också har svarta undertoner.