Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Pappas pojkar

Mikael Kosk – Hufvudstadsbladet – 01.02.2008

EN BRÖLLOPSTÅRTA PÅ BEGRAVNINGEN


I Simon Mendes da Costas Pappas pojkar intas scenen av en dubbelsäng. Den är stället där allt har sin början och allt återkommer till, också enligt den relativitetsteori som omnämns i pjäsen. Handlingen utspelar sig i det förflutna och i nuet, varannan scen då och varannan nu, så sömlöst sammanfogade att det skapas en illusion av att allt sker på samma tidsplan, vilket ska vara omöjligt enligt samma relativitetsteori.

Två bröder möts igen efter många år och återseendet är så hjärtligt att tårarna flödar av mindre. Orsaken är pappas begravning, och möjligen ett undangömt arv.
Den första sängkammarscenen spelas skickligt av Edith Holmström och Sampo Sarkola och fortsättning följer då Maria Lundström i rollen av hustrun klär av byxorna på sin för en stund sedan vilsegångna man. Det är ett triangeldrama om otrohet, svek och skuld, och om att pappa kanske inte är pappa, och måhända förtas en del av spänningen av att dessa klassiska ingredienser blir så uppenbara så fort det första kortet läggs på bordet.

Stropp och medelmåtta


Klassisk är också konstellationen mellan bröderna, den ena snyggare, kåtare och försedd med finare bilar än den andra, så att gamla armbrytningar är det som väcks till liv när de möts igen. Som två helt karaktärsskilda skådespelare ryker Sixten Lundberg och Nicke Lignell ihop så stopporna yr, den ena som en testosteronstinn stropp och den andra som en blekfet medelmåtta som inte opererar med sina företräden.

Pia Runnakko är en suverän komedienn som tillsammans med Lundberg bildar ett par som skulle platsa i vilken Familjen är värst-serie som helst. Runnakko och Lundberg får kroppen att tala, vilket är välgörande i en föreställning som i så hög grad baserar sig på ord.

En ordlös höjdpunkt infinner sig när begravningsgästerna släntrar in dyblöta och huttrande till tonerna av Chopins sorgemarsch. Annars är det dialogen som gäller; regin är sist och slutligen bara en ram som håller stilen uppe. Dialogparen har alla sina egna personligheter: Lignell och Mia Hafrén som opportunisterna som månar om sin fasad, Runnakko och Lundberg som det inte helt polerade paret som känner varandra utan och innan, Sarkola och Holmström som de aningslösa älskande, och Sarkola och Lundström som mannen som har någonting att dölja för sin pratiga hustru.

Kvickt och underhållande

Mycket handlar om de ödesdigra konsekvenserna av slumpmässiga sammanträffanden, men också om det mänskliga behovet av identitet.Det är ett behov som ofta visar sig bygga på fiktioner om någonting som inte är verklighet, eller någonting som konstrueras av en bit härifrån och en annan därifrån.

När en bröllopstårta dyker upp på en begravning är den en återgång till någonting som aldrig bearbetats. I bakgrunden finns också en sammanstötning mellan olika religioners ritualer, och den förvirring som uppstår när man inte kan avläsa dem. En del bilder är dråpligt fyndiga, som pölen i gropen som en symbol för havet som viloplats, eller det döda barnet om vilket man undrar om det var dött.

Det är en svårbemästrad lindans att kombinera en botten av allvar med en räcka av lösa skrattpoänger. Texten är full av pladder, obligatoriskt upphällande av groggar och en penis- och klitorishumor av varierande vitsighetsgrad. Det tomma pratet måste vara kvickt och sylvasst, börjar det släpa blir det mördande tråkigt. Helt lyckas det jämnstarka skådespelargardet inte skyla över textens ihåligheter; den har många uppslag som kunde föras i olika riktningar men stannar på rätt grunda vatten.

Losing Louis, smidigt översatt av Johan Bargum, hör hemma i en briljant brittisk komedigenre där den verbala kvickheten kommer först. Resultatet är en underhållande föreställning med bra skådespelararbete, men nu finns vissa oroande tecken på att Lilla Teatern nöjer sig med den här sortens repertoar.