Arvio: Pappas pojkar
HUMORISTISK LÄTTVIKTARE
Pjäsförfattaren Simon Mendes da Costa, som var närvarande vid premiären av ”Pappas pojkar” på Lilla Teatern i Helsingfors, deklarerar att teater i första hand ska vara underhållande, något hans ”Pappas pojkar” definitivt är.
Personligen uppskattar jag pjäser som berör på djupet. Och det gör inte den här komedin, trots att föreställningen berör stora och svåra frågor som kärlek och otrohet, död och arvstvister.
”Pappas pojkar” (”Losing Louis” på originalspråket) handlar om två bröder som träffas för första gången på tio år i samband med pappans begravning.
Växelvis ser man nutid och tillbakablickar på pojkarnas barndom. Pappan som vänstrar med den unga hyresgästen medan frun är höggravid, och femåringen som kommer hemligheten på spåren. Hyresgästen som i sin tur gifter sig och får barn, men inte kan frigöra sig från sitt vänsterprassel. Den försmådda hustrun som förlorar mycket, men får som hon vill till slut.
Situationen föder bitterhet mellan bröderna, och när de återses, tio år efter sin mammas död, blommar gammalt groll ut i full blom. Deras respektive äkta hälfter späder ytterligare på konkurrensen och arvstvisten.
I Lillans version görs rollerna av ett gäng jämnstarka skådespelare.
Sampo Sarkola spelar den skenheliga pappan som inte kan hålla fingrarna borta från Edith Holmströms söta kalaspingla. Maria Lundström är den försmådda hustrun.
Sixten ”Grottmannen” Lundberg gör ett humoristiskt porträtt på den avundsjuka äldre brodern, en riktig loser. Lillebror – en läcker Nicke Lignell – är hans raka motsats.
Den framgångsrika lillebroderns eleganta hustru spelas av Mia Hafrén medan Pia Runnakko gör den smått patetiska svägerskan. Runnakko får igen visa framfötterna som den otroliga komedienn hon är med sin fenomenala mimik.
Ytterligare en humoristisk dimension får pjäsen av kulturkrockarna mellan religioner – mamman är kristen och pappan jude.
Pjäsen rekommenderas för alla i behov av ett gott skratt.