Arvio: High School Musical
Disneymusikal med drive
Det ska genast sägas att Helsingfors stadsteaters scenversion av hitfilmen High School Musical är en otroligt välgjord föreställning. Den har rytm och sug, de unga skådespelarna sjunger kristallklart och breakdansar och hiphoppar som om de aldrig gjort annat. Det finns inte en död stund i föreställningen; regissören Marco Bjurström och koreografen Peter Pihlström har sytt ihop en tät helhet som kräver mycket av aktörerna och sprudlar av frigjord energi.
Skådespelarna får en fin kontakt med varandra på scenen och hittar nerven och känslan i både sångerna och replikerna.
Också ljudteknikerna har gjort ett strålande arbete – allt hörs fullkomligt tydligt, vartenda ord som sägs och sjungs.
Om storyn inte är direkt originell är det en sak för sig, och om musiken är rätt intetsägande räddas den av att den sjungs så väl och spelas med sådan drive.
En musikal som handlar om en uttagning till en musikal har gjorts tidigare, och det finns inte heller någon större poäng med att den på sätt och vis också handlar om uttagningen till denna samma produktion, där 900 unga deltog och drygt tre procent blev antagna. Moderna versioner av Shakespeares Romeo och Julia, där det är svårt att älska om man inte hör till rätt grupp, har likaså gjorts tidigare; av dem är West Side Story oslagbar.
Korgbollskaptenen Troy och matematikstjärnan Gabriella bryter skrankorna för att bli Romeo och Julia i skolans musikal. De väcker frågor unga alltid funderar på: vad är egentligen viktigt, är det idrott, politik, kultur, vetenskap? Det frågas vad som händer när en hiphoppare blandas med stråkorkestersektionen.
Alla konkurrerar med varandra, det finns en ständig tävlan om vem som är bäst och en ständig rädsla för att förlora sina positioner, om det sedan handlar om att vara poängplockare eller kemigeni.
High School Musical är förvisso en pedagogisk uppsättning, den vill lära ”sådant som är värdefullt för vuxenheten”.
Den vill få unga att tro på sig själva och vara sig själva, och att inte bygga barriärer mellan ”vi” och ”de”. I den finska texten finns den suveräna språkbilden ”att blåsa på samma kol” för samarbete och samverkan. Man lever dock i ett tävlingssamhälle där man konkurrerar med andra, och då ska man minnas att en vinst i en tävlan inte handlar om att vinna över någon annan och att tävlingen inte är det viktigaste av allt.
Det tutas ut en var-dig-själv- och
ut-ur-skåpet-livsfilosofi som kombineras med en allmän gemenskapskänsla. Det samhälle som målas upp består av idel välmående individualister som alla är begåvade i någonting.
Problem och komplikationer, och de som inte är välskapta finns inte alls. Med en otrolig självklarhet läggs sådana saker som kräver tid och smärtsam utveckling rakt på bordet.
Om det finns en inbyggd förljugenhet i utgångspunkterna känns föreställningen inte ett dugg oäkta. Det finns inte ett spår av cynism, och längre än så här går det inte att komma från den teater som framställer människans hopplöshet. Det positiva är definitivt genuint, även om man får lust att tillägga att den positivitet ur vilken komplikationerna rensats bort kan visa sig illusorisk.
High School Musical är en starkt produktifierad Disneyföreställning om vilken man kan fråga sig om det är en offentligfinansierad teaters uppgift att producera: Det här är en teaterprodukt, den enda sortens teater som kunde klara sig på rent kommersiella villkor i Finland.
Kommersiell eller inte; den visar varför filmen aldrig kan göra teatern onödig – inget kan ersätta levande skådespelares närvaro på scenen.