Arvio: Försäljarna
VÄLSPELAT OM SAMVETSLÖSA MÄKLARE
I den amerikanska finanskrisens svallvågor har David Mamets skådespel Glengarry Glen Ross sköljt upp på Lillan under den svenska titeln Försäljarna. Det är en händelse som ser ut som en tanke. Pjäsen om en grupp fastighetsmäklare som desperat försöker lura på kunderna dåliga objekt för att själva undgå att bli arbetslösa skrevs faktiskt för ett kvartssekel sedan. Men den har spelats ofta sedan dess, är kanske Mamets allra bästa, och kan ses som ett litet lokalt utsnitt av en stor sjuk ekonomi då som nu.
Firmans fyra försäljare är med något undantag i femtioårsåldern. Mest erfaren men också mest märkt av yrket är Shelly Levine, i sin krafts dagar kallad Maskinen Levine. Vi känner sorten från åtskillig amerikansk dramatik på scen och film, tydligast och bäst från Arthur Millers En handelsresandes död. Men medan denna fokuserar på huvudpersonen Willy Loman och vill ansluta sig till den stora tragedins mönster, så är Levine en kugge i ett team. Och med sitt suveräna sätt att låta teamets kuggar gripa in i varandra skapar Mamet en inte så lite komplicerad intrigpjäs. Det ökar underhållningsvärdet, men minskar antagligen i motsvarande mån publikens möjlighet att känna empati.
Tempot är högt. Blixtsnabbt går spelljuset upp och den första dialogen rivstartar. Det är Asko Sarkola i Levines roll och Sampo Sarkola som kontorets daglige ledare Williamson, en ung lymmel som har alla trådar i sin hand genom att han portionerar ut kunderna åt mäklarna efter eget skön. De sitter i ett bås på en enkel kinesrestaurang, i nästa scen kommer två nya personer i ett annat bås och slutligen två till i scen tre. En person per par är mycket talande och aktiv, den andre lyssnande. Detta är första akten, och som dramaturgi betraktad är det en mycket snygg triptyk.
Den andra akten utspelas på mäklarkontoret dagen efter, ett trist rum som till på köpet har utsatts för inbrott under natten. En detektiv i skjortärmar och med pistolhölster (Marc Svahnström) kommer med ojämna intervaller ut från ett sidorum och kommenderar in en anställd i taget för förhör. Den rollens främsta funktion är att slå in rytmiska accenter i spelet, ytterligare ett tecken på Mamets mästerskap som konstruktör.
I Pentti Kotkaniemis diskreta regi är det skådespelarna som framför allt utmärker sig, och det är glädjande att se en så genomgående hög kvalitet i en svenskspråkig ensemble på Lillan. Ett extra plus vill jag sätta för Sixten Lundberg, vars sceniska energi verkar kunna försätta berg. Och ytterligare ett för Tom Wentzels fina gestaltning av mäklaren Aaronow med ett annorlunda lynne än konkurrenternas-kollegornas, så att hans replikräcka får sin egen melodi i helheten – långsammare, tveksammare, eftertänksammare. Lundbergs och Wentzels scen i första akten är i mitt tycke föreställningens absolut bästa moment.
Än med segervissa armsvängningar, än med hjälplöst flaxande händer slår Asko Sarkola in sin figur Levine, en storsnackare liksom Lundbergs Moss och Carl-Kristian Rundmans Rosa. Den sistnämnde är något yngre till åren än sina arbetskamrater och fångar kunderna med en rentav löpsk fantasifullhet, som Rundman förvaltar väl. Joachim Wegeliusz gör stramt och med små medel en lurad kund. Och Sampo Sarkola förmår att i sin relativt replikfattiga roll bygga en talande tystnad kring sin gestalt, som låter ana farligheten.