Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Softandhard

Jan-Peter Kaiku – Hufvudstadsbladet – 27.11.2008

Kontraster ger mervärde

Vår nutidsdans är exceptionellt inhemsk. Bland annat det gör den distinkt i jämförelse med de flesta andra europeiska länder. Under de senaste åren har Stadsteaterns Helsinki Dance Company förtjänstfullt berikat konstartens uttryck genom att regelrätt invitera utländska koreografer. Till serien sällar sig nu den unga slovakiska koreografen Anton Lachky, definitivt ett löfte för framtiden.

Lackys betsällningsverk Softandhard för – och bör man tilläga med, eftersom dansarna själv signerar sin del av rörelsematerialet – Jenni-Elina Lehto, Kai Lähdesmäki, Valtteri Raekallio och Inka Tiitinen ur ensemblen kompletterade med gästande Soile Voima och Nikoleta Rafaelísová, är för såväl dansare som publik en nästintill utmattande upplevelse. Rörelsematerialet och scenerna spinner nämligen genomgående fram med en eruptiv energi och intensitet på full volym. Egentligen hämtar man inte andan förrän i den helt korta men rofyllda slutscenen.
Verktiteln är kvalitativt beskrivande. Uppdrivenheten till trots har framställningen en väl instuderad kroppsmedvetenhet som grund. Den gör det uppdrivna utspelet möjligt i virvlande och spiralerande serier kring axeln eller på golvplanet, såväl enskilt som tillsammans. Det voluminiösä i scen- och kroppsspråket ställs effektfullt mot en viss stramhet och blir på så sätt ännu starkare. Samma förstärkande kontrast mellan styrka och stramhet står att avläsa i Simon Thiérrées specialkomponerade musik och Mikki Kunttus dominanta ljusdesign för en minimalistisk arena i svart och vitt.

Stilmässigt är det så kallad dansdans som gäller här. Rörelserna och scenerna är fyllda av betydelse, kvalitet, dynamik och av dansarens personliga färg. Man skönjer en tematisk skiftning från en inkännande introduktion (”ensamma tillsammans”), via en befriande lek- och spelsituation mot avslutningens syntes. Den groteska kvinnogruppen Inka Tiitinen initierar och leder i en commedia dell’artelik ”på bettet”improvisation framkallar bifallande publikreaktioner. Männens kampsportlika och yviga duell avrundar och för hela gruppen mot den avslutande rörelsescenen.

Ett laddat stoff, en helgjuten, lika övertygande stark som i ögonblicket levande, framställning till expressiv musik och grafisk scenbild bäddar för framgång. Än en gång inser man att kontraster ger mervärde.