Arvio: Kielletyt laulut
Protestsånger från sovjettida fångläger
Kielletyt Laulut (Förbjudna sånger), dramatiserad och regisserad av Pirkko Saisio, är en suggestiv, starkt engagerande musikföreställning med teaterinslag. Föreställningen bygger på dikter, kompositioner och kommentarer som huvudsakligen uppstått i fångläger i Sovjetunionen.
Sällan har man på Helsingfors Stadsteater upplevt liknande expressivt häftiga proteststämningar och ironisk lekfullhet som nu genom de relevanta kopplingarna till det förflutna, Sovjetunionen och dagens Ryssland.
I musikföreställningen, som framförs på teaterns Studio Elsa, uppträder Pirkko Saisio, Jonna Järnefelt och Janne Marja-aho med sång, repliker, dramatiserade element och omväxlande koreograferade inslag. Också orkestern, bestående av Jussi Tuurna, Sara Puljula och Topi Korhonen, deltar i agerandet och sångerna.
Samspelet mellan orkester och sjungande skådespelare fungerar utmärkt. Beroende på sångernas innehåll, som handlar om allt från frihetslängtan till kärlekslängtan, byter de agerande emellanåt karaktär och rollpersonlighet. På det här sättet blir det också omväxling i Saisios regi. Janne Marja-aho skapar hisnande akrobatiska positioner och är skämtsamt finurlig i sina tolkningar. Både Pirkko Saisio och Jonna Järnefelt spelar intensivt ut i sina tolkningar.
Stalinkritik
Här ingår bland annat några sånger skrivna och komponerade av den kända satiriska lyrikern Bulat Okudzjava (1924–1997) och sången Peterburg tonsatt av Alla Pugatjova (f. 1949) till ord av poeten Osip Mandelstam (1891–1938) som dömdes till straffarbete och dog i ett fångläger nära Vladivostok. Den kända protestsångaren, poeten och skådespelaren Vladimir Vysotskij (1938–1980) bidrar med två sånger. Dessutom har Pirkko Saisio skrivit orden till flera melodier.
Stämningarna växlar från ironisk skämtsamhet till vemod, melankoli, sorg, aggressivitet och uppgivenhet. Både i föreställningens början och slut hänvisas till den nyligen mördade unga ryska journalisten Anastasia Baburova och juristen Stanislav Markelov som jobbade på samma tidning, Novaja Gazeta, som Anna Politkovskaja.
Den dramaturgiska spänningen stegrar sig gradvis från ett mera lättsamt tonfall i början mot mörk dysterhet i slutet. Också dekoren, med sina två bilvrak och tidningspapper på scengolvet och ofta en ganska dunkel ljusvärld bidrar till den vemodiga stämningen. Ironin kommer bland annat fram i den rödmålade stjärnan på scengolvet mot vilken de tre uppträdande i några omgångar spetsar var sin ”finka”, den också i Sovjetunionen kända finska puukkon. I de här scenerna hyllas turvis KGB, FSB, demokratin i Sovjetunionen och det heliga Ryssland.
Programhäftet är försett med översättaren Jukka Mallinens utmärkt informativa introduktion till den sovjettida undre världen med sin brokiga subkultur där de förbjudna, fascinerande sångerna symboliserade anarkismen och en efterlängtad frihet.