Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Amadeus

Heidi Grandell – Ny Tid – 12.02.2009

MEDELMÅTTAN OCH MÄSTAREN


”Keep Your friends close, but Your enemies even closer”. På det ordspråket balanserar handlingen i Peter Shaffers pjäs Amadeus som nu visas på Lilla Teatern.


I biblioteket står en röd sammetsfåtölj. I den har Antonio Salieri satt sig för att ägna sig åt sin enda last, frosseri i småbröd, makroner, godis och marsipan. Annars är han en dygdig man. In i rummet stormar den rufsiga, hysteriskt skrattande Constanze tätt följd av en hyperaktiv Mozart i grann, röd klädsel. Paret ser inte Salieri i fåtöljen och denne följer ofrivilligt och generat med den vulgära, samtidigt barnsliga erotiska lek som utspelar sig på biblioteksgolvet. Mozart är ett förvuxet barn som aldrig lämnat analstadiet. För Salieri, som redan före mötet känt sig hotad av konsertsalarnas nye messias, blir detta droppen som får bägaren att nästan rinna över. ”Gud, varför ger du din röst åt honom, men inte åt mig?”

Detta är Mozarts och Salieris första sammankomst och efterhand rullas en lång, rätt så invecklad historia om en medelmåtta och ett underbarn, och om avund, fram.
Trots att berättelsen utspelar sig i Wien i slutet av 1700-talet, kan den lätt kopplas till dagens tävlingsinriktade karriärsamhälle. Både Salieri och Mozart vill vara bäst, men den ene måste kämpa hårt och offra mycket för att nå ens hälften så långt som den andre. Den andre behöver inte kämpa alls, musiken kommer naturligt för honom.

Salieris delikata problem ligger i att han ärligt avgudar Mozarts musikaliska geni (han är också den enda som förstår sig på musiken till fullo), men samtidigt vill göra allt för att motarbeta dennes framgång. Genom sin samhälleliga position lyckas han också i sitt lömska uppsåt, men inser fort att makten han har vare sig kan göra Mozart till en sämre eller honom själv till en bättre kompositör. Av dem två är det inte Salieri som kommer att bli ihågkommen av framtida generationer.

Pekka Strangs Salieri bär upp hela berättelsen från början till slut med ett högdraget, stelt kroppsspråk. Det utgör en skarp kontrast till Sampo Sarkolas virila och gräddbakelseglada Mozart som nästan är clowninfluerad och tämligen endimensionell i en positiv bemärkelse. Strang har ett svårare uppdrag i att skildra den falske, men samtidigt mänsklige Salieri, som mot slutet bryts ned totalt av sina samvetskval. Inte bara i rivalernas musik ställs gammalt mot nytt, trist mot fräscht, och tillåtet mot förbjudet. Hela deras förhållande bjuder på samma motsättningar.

Bland de övriga i ensemblen är Nina Kaipainen, som Constanze, riktigt skicklig. Dimensionerna kommer framför allt fram på slutet då hon sörjer sin bortgångne Amadeus. Från att ha varit en fnittrig och lättfotad flicksnärta blir hon en tärd och förtvivlad mor och änka.

Dramaturgiskt gör Peter Shaffers pjäs i Erik Söderbloms regi en lång resa. Första akten är nästan genomgående komedi på gränsen till buskis, medan andra akten långsamt utvecklas från komedi till tragedi. Pjäsen är ändå något för lång, och tempot lite hetsigt. Det känns som om man försökt få med allt som bara går inom ramen för tre timmar, och publikens tid för reflektion blir kort. Helheten är aningen för fragmentarisk och också musiken blir lidande av detta. Trots att musiken enligt marknadsföringen skall spela en huvudroll i pjäsen känns det som om man aldrig riktigt hinner njuta av den då den väl kommit igång. Ett smart drag är ändå den levande pianisten (Emil Holmström/Joonas Ahonen) som vid det tidsenliga fortepianot i hörnet av scenen får visa vad han går för.

Ett lyft på hatten får också Eradj Nazimovs ljudbild. Att skapa en ljudvärld som inte gör väsen av sig i onödan, men verkligen gör intryck då den ska, är en svår uppgift som han lyckas med i Amadeus.