Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Sydänmaa

Elisabeth Nordgren – Hufvudstadsbladet – 19.09.2005

FÖRLORADE GENERATIONER

Plötsligt finns det en uppsjö av spännande, nyskriven finsk
dramatik som hanterar, dissekerar och dekonstruerar finskt
liv och samhällsliv på teatrarna i Helsingfors. Nyss hade
Pirkko Saisios mångbottnade tolkning av reifikationen i
dagens samhälle, Virhe premiär på Kansallisteatteri. Pasi
Lampelas
Tiimi grävde sig ner i 1980-talets egotrippande
på Helsingfors Stadsteater. Kari Hotakainens Punahukka är
aktuell på Kom-teatern, Mies tulee – oletko valmis
Takomo. Och snart blir det premiär på Mika Myllyahos
Paniikki på Ryhmäteatteri. På Q-teatteri dyker Nelostie
upp, på Avoimet Ovet Helene och på Teatteri Jurkkas Naisten
Juoma
.

En ny bekantskap är Ari-Pekka Lahti som med det
kavalkadartade, experimentella dramat Sydänmaa skriver in
sig i den finska dramalitteraturen. På ett mycket dystert,
samhällspolitiskt och kritiskt sätt, med inslag av ironi
och parodi, tar Ari-Pekka Lahti upp förlorarnas, de
utslagnas, de fattigas öden i Karleby. Samtidigt ingår här
fördomar och klichéer över allt det finska och finskheten
som dels dekonstrueras men också får en tragisk relief.



Också regissören, Heidi Räsänen utnyttjar det
ironisk-parodiska elementet i sin regitolkning där
rollinnehavarna ofta träder ut ur sina roller, kommenterar
händelserna, sina egna reaktioner, besvikelser och fungerar
som berättare. Huvudberättaren är pjäsens son i den familj
som skildras. Dessutom är den fiktiva sonen, engagerat
tolkad av Jarkko Lahti, också pjäsförfattare. Sonen och
hans syster, i Laura Birns starkt integrerade tolkning,
bryter upp ur ett stagnerat, religiöst indoktrinerat liv i
Karleby och reser till Helsingfors som inte heller visar
sig vara något paradis. Fadern, i Martti Suosalos
tragikomiska tolkning, har alkoholiserat sig. Heidi Herala
är den beskäftiga moder, som vacklar mellan
fundamentalistisk religion och en ny karl med minkfarm.

Det talas österbottnisk dialekt i pjäsen vilket ytterligare
markerar den åsidosatta tillhörigheten.

Det finns hopp i tiden mellan allt från kriserna 1918 till
minkfarmarlivet under 1900-talets andra hälft. Med finns en
farfarsfar, en farfar som tillhört de röda, intensivt
mässande präster och soldater från den vita sidan. Karmo
Mendes
finurliga dekor, en liten stockstuga som småningom
blir allt större, är ytterligare ett ironiskt inslag i det
tragiska familjeöde som skildras.