Arvio: Hemmafesten
KOMEDI MED SKRATTGARANTI
Nu har den för tv välkända sitcom-humorn i till exempel Seinfeld, där vardagsrummet tjänar som arena för de komiska situationer huvudpersonerna råkar ut för, förpassats till teaterscenen i den nordiska urpremiären av Gilles Dyreks franska komedi Hemmafesten på Lilla Teatern.
Komedi och fars har blivit något som speciellt amatörteatrar ofta valt att sätta upp i Östnyland medan just Lilla Teatern förvaltat det här arvet bäst bland våra finlandssvenska yrkesteatrar. Om britten Ray Cooney med sina förväxlingskomedier länge framstått som det hetaste manusförfattarnamnet i Östnyland är Gilles Dyreks Hemmafesten som genre mera återhållsam. En dörr smäller med andra ord inte fast med ett brak precis när en annan öppnas och handlingen går inte framåt på bred front såväl i lusthus, klädskåp och vardagsrum.
Däremot är den aktuella komedin i Arn-Henrik Blomqvists stilsäkra regi och Gunilla Hemmings flytande översättning stadigt förankrad i finlandssvensk Helsingforsmiljö, om vilket redan de inledande kindpussarna talar sitt tydliga språk.
Kompis med
surpuppa
Jonte (Pekka Strang) har i pjäsen stött på sin gamla studiekompis Christoffer (Marc Svahnström) och bjudit hem honom på middag till en lägenhet där han tillsammans med sin fästmö Ann-Louise (Cecilia Paul) skall gifta sig om ett par veckor.
Christoffer anländer ändå inte ensam utan i sällskap med sin purkna flickvän Patricia (Jonna Järnefelt) som är tyst och sur på grund av att hon grälat med Christoffer strax innan.
Det får det unga värdparet att tro att Patricia är en språkligt handikappad utlänning, vilket hon snabbt hakar på och utnyttjar till sista blodsdroppen, trots Christoffers allt mer desperata protester.
Till sist har lögnen förvandlats till sanning, men före det har en massa saker bytt ägare i ””välgörenhetens” namn, oväntade känslostormar har lämnat djupa sprickor i unga hjärtan samtidigt som publikens fördomar om människor från främmande kulturer i bästa fall ruskats om i sina grundvalar.
Charmig grundton
Hemmafesten påminner till strukturen delvis om Lillankomedin Utlänningen från 1993 med Asko Sarkola i en glansroll men den är mera sofistikerad utan att vara tråkig.
Fastän handlingen i det stora hela rullar på i förväntade banor och de stora vändningarna uteblir har komedin en så charmig och rolig grundton att skratten sällan uteblir. Det garanterar också de säkra skådespelarprestationerna där hela registret från ”normal” vardagsosäkerhet och fjantiga förälskade till ren förslagenhet och snudd på galenskap lyfts fram i fyra välutmejslade karaktärsstudier.
Hemmafesten är på samma gång en pjäs där man inte nödvändigtvis tvingas leta efter ett budskap utan där man kan luta sig tillbaka och låta sig underhållas på den goda situationskomedins villkor.