Arvio: På fullt allvar
Sarkastiskt fyrverkeri
i pastellfärgat landskap
Oscar Wilde (1854–1900) blev inte enbart höjd till skyarna för Dorian
Greys porträtt, boken som för nästan varje ung människa öppnat dörrarna
till livets stora aha-upplevelser. Nej Wilde var också en gigant inom
teatern och av hans fyra komedier anses På fullt allvar (The Importance
of Being Earnest) som den kvickaste och samtidigt den mest citerade
engelska pjäsen efter Hamlet. Denna adelshingst i det
salongskomedianska stallet som nu visas i Neil Hardwicks regi på Lilla
Teatern verkar lika aktuell idag som när den skrevs år 1895, full av
bitande vassa kvickheter, sarkasmer och aforismer, med udden riktad mot
det viktorianska samhället i allmänhet och överklassen i synnerhet.
Hela uppläggningen är lika smart som oväntad och handlingen överraskar
med att vända sig kring sin axel flera gånger. Det handlar om de två
välbesuttna unga männen och vännerna Algernon Moncrieff (Sampo Sarkola)
och Jack Worthing (Pekka Strang), som förenas av oseden att hålla sig
med en påhittad vän som de skyller på för att undvika oönskade sociala
kontakter.
Samtidigt är båda förälskade i var sin förtjusande unga flicka, som
märkligt nog är fullt övertygad om att Ernest är det vackraste namnet
en ung man kan ha. (Den engelska ordleken kring “earnest” i betydelsen
”allvarlig” och Ernest som namn faller tyvärr bort i den svenska
versionen). Lika obesvärade av att tala osanning som att göra något
nyttigt, har de unga männen snabbt för sina hjärtans damer dragit
valsen att också de heter Ernest. Det är nu bekymren börjar.
På grund av sin suspekta härkomst förhindras Jack i sina giftasplaner
med den ljuva Gwendolen (Cécile Orblin) av hennes minst sagt dominanta
och övermisstänksamma gamla mor, Lady Bracknell (Birgitta Ulfsson).
Inte heller Jack är nöjd med att vännen Algernon kurtiserar med hans
förmyndling, den charmerande unga kusinen Cecily (Edith Holmström).
Sarkasmer med stil
Sedan går det inte bättre än att lögnen vänds till sanning och det hela
slutar lyckligt. Men innan dess har man det höga nöjet av uppleva en av
teatervärldens tätaste, mest välskrivna, stilsäkra och fyndiga text –
fullkomligt proppad med sarkasmer, spetsfundigheter och roligheter.
Och om inte förr, så senast när Joachim Wigelius äntrar scenen med sina
obetalbara tolkningar av två helt väsenskilda, men lika knäppa
betjänter, förs ens tankar osökt till den engelska komiska
litteraturens okrönte mästare P.G. Woodehouse, som också visste hur man
luggar adeln så man gråter av skratt.
Skickligt spel
i pastellfärgat
Det samma gäller På fullt allvar. Roligheterna kommer så tätt att
risken finns att man missar en del. Ytterligare två faktorer förhöjer
vintern och vårvinterns stora måste-teaterupplevelse. Det är det
skickliga skådespelararbetet och scenografen och dräktdesignern Kirsti
Kasnios läckert pastelltonade scenografi med flärdfullt stiliga,
matchande kläder. Det sockrigt eleganta tonläget rimmar nämligen både
med komedins testunder i trädgården och pjäsens hela själ.
Komedin gränsar ju till farsen men På fullt allvar befinner sig som
genre miltals från buskisens enkla och oftast plumpa lösningar. Däremot
är På fullt allvar den förfinade komikens paradseger. Inte minst
radarparet Sarkola-Strangs komiska talanger står i kraftig blom. Duon
svarar med sitt utspel för några bombsäkra nidbilder av två blaserade,
bortskämda ynglingar. Med sitt oförblommerade förakt för den lägre
socialklassen härskar de oinskränkt över såväl kapital som fasta
egendomar men står rådlösa inför kärleken.
<BR<
Edith Holmström och Cécile Orblin gör två utstuderat läckra porträtt av
adelsfröknar, som under sina till synes ljuva yttre uppenbarelser också
har skinn på näsan. Och sin unga ålder till trots har de redan
utvecklat en formidabel förmåga till interfeministiskt intrigmakeri.
Tom Wentzels jovialiska, hjälpsamma och förkylda kyrkoherdefigur är
också mycket bra medan Pia Runnakko i rollen som snäll och välmenande
guvernant dessutom sitter inne med nyckeln till hela pjäsupplösningen.
Joachim Wigelius blaserat tillgjorda betjäntroller är som sagt kostliga
och det samma gäller i högsta grad Birgitta Ulfsson som Lady Bracknell,
en amper, självmedveten gammal drake, lika van att dominera stort som
att bli åtlydd. Eller som Jack säger åt Algernon efter det första mötet
med järnladyn – en kvinna så otroligt lik ett monster men utan att vara
mytologisk.
På fullt allvar borde vara obligatoriskt för alla med tycke för fars
och verbalakrobatik. En kvickare och intelligentare salongskomedi får
man leta efter.