Arvio: På fullt allvar
VERBAL OCH VISUELL FANTASTIK KRING ERNEST
Oscar Wilde skrev fyra komedier, av vilka The Importance of Being Earnest från 1895 var den sista och bästa. Titeln är en ordlek med ljudlikheten mellan earnest (allvarlig, seriös) och Ernest (namnet). Inte ens en så pass erfaren översättare som Per Erik Wahlund har kunnat leka likadant på svenska, utan fått nöja sig med det åtskilligt tamare På fullt allvar.
Jack Worthing och Algernon Moncrieff förälskar sig i var sin underbar flicka. Men eftersom båda flickorna eget nog tycker att Ernest är det vackraste pojknamn som finns, så utger sig bägge ungherrarna var på sitt håll – helt oseriöst! – för att heta Ernest. Sådant straffar sig förr eller senare i en förväxlingskomedi. Men Wilde komplicerar och löser upp intrigen på ett så listigt sätt att lögnen faktiskt blir sanning, och i slutminuterna sammanfaller begreppen Ernest och earnest.
En intellektuell och verbal lek alltså, som ger det här stycket dess alldeles egna profil inom den ändlösa mängden av salongskomedier. Ska man spela det bra måste man träffa rätt, göra något annat och mera än bara boulevard i största allmänhet. Och Lilla Teaterns skådespelare är på ett glädjande sätt pjäsen vuxna. Resultatet har blivit en stilsäker, intelligent och mycket underhållande uppsättning i Neil Hardwicks regi.
Det börjar i lugnaste laget med en första akt i Algernons ungkarlslya där grunden läggs för intrigen, en akt som det inte är så lätt att få fart på, farligt dominerad av konversation i sittande ställning.
Men genast efter paus börjar lögnerna blomma och därmed också spelet. Sampo Sarkolas Algernon är en ung dandy med mild stämma, oskyldig munställning och halvslutna ögonlock, som överraskar med att under namnet Ernest plötsligt klänga i trädgårdsgungan hos Cecily. Henne gör Edith Holmström till en blond och mjukt leende ingénue, som det hette under Wildes epok, och charmen i scenerna mellan dem båda ligger inte minst i en gemensam barnslig oskuldsfullhet.
Varandras motsatser
Jack spelas av Pekka Strang, lika slank som Sarkola men ännu långsträcktare så att han, på knä inför sin Gwendolen som ännu tror att han heter Ernest, tycks sprida minst ett ben i taget ut över scengolvet.
Strang och Sarkola utgör som så ofta förr ett radarpar men deras rollfigurer är samtidigt varandras motsatser, Algernon totalt amoralisk, Jack med en klart viktoriansk ambition att i alla lägen uppehålla åtminstone skenet.
Jack har dessutom att nedkämpa motståndet från Gwendolens mor Lady Bracknell, en synnerligen dominant äldre dam. Hennes funktion i intrigen är att främja eller hindra giftermål, vilket Birgitta Ulfsson helt suveränt gör med en hes, rå röst och med replikföring som en avbitartång.
Cécile Orblin gestaltar en under sådana förhållanden mycket självständig dotter, med viss markering av att äpplet kanske inte fallit särskilt långt från trädet. Tom Wentzel gör en förkyld kyrkoherde, Pia Runnakko en sympatisk guvernant och Joachim Wigelius två klart åtskilda betjänter. Allt i allt är detta en väl balanserad och samspelt ensemble.
Och den har klätts i kostymer vars färgskala och ljusa, lätta stoffer gläder ögat. För dem står Kirsti Kasnio, som utöver sin teaterprofession också är modedesigner. Hennes insats sveper föreställningen i en luftig visuell fantastik, som möter Wildes verbala.