Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: De rättfärdiga

Marit Lundström – Västra Nyland – 17.09.2011

Beredd att dö för sin sak

När tron flammar i blicken och den goda saken går före allt annat. När den goda viljan förvandlas och våld rättfärdigas. Temat på Lillans scen är både rykande aktuellt och tidlöst existentiellt.

Hur förvandlas den goda viljan till blind, blodtörstig hämnd? Frågan ställs av den franske nobelisten Albert Camus i hans pjäs De rättfärdiga (1949), ett filosofiskt drama baserat på verkliga händelser.
Det är historien om fem ryska socialister som i revolutionens namn lönnmördar storfurste Sergei Romanov i Moskva 1905. De fem ungdomarna drivs av en vilja att göra något gott för det förtryckta ryska folket.
När människan tar steget från tanke till handling förändras allt. Då passerar man en punkt efter vilken ingen återvändo finns, säger regissören Aleksis Meaney i Lillans presentation av pjäsen. Och: ”Terrorism har i alla tider motiverats med det förtryckta folkets vilja. Och därför är den alltid rättfärdig i terroristens egna ögon.”

Då och nu

I presentationen lyfter man också fram att det i dag pratas mest om den islamistiska terrorismen, men för inte så länge sedan blödde Europa av våldsdåd från IRA, ETA och RAF – alla såg sin kamp som rättfärdig.
Man påpekar att Finlands historia inte heller är oskuldsfull: Eugen Schaumann som mördade generalguvernör Bobrikoff fyller alla kriterier för en terrorist, men i Finland är han en nationalhjälte.
Dramat utspelas i början av förra seklet men scenografin, dräkterna och språket är fästa i nutid.

Fungerande helhet

Till en början ter sig de fyra unga männen, ledaren Boria (Pekka Strang) Janek (Sampo Sarkola), Alexis (Peter Ahlqvist) och Stepan (Peter Kanerva) ganska likartade. Endast Dora (Nina Hukkinen) avviker som kvinna bland de gängliga unga männen med glödande ideologi i blicken.
Men olikheterna i personlighet och inte minst erfarenhet, motiv och syn på våldets berättigande, blir tydligare allt efter som dialogen framskrider. Poeten Janek är passionerad, medan Stepanov som genomlevt fånglägrets grymheter, är kall och hämndlysten. Rädsla, tvivel, moraliska grubblerier och även mycket mänsklighet tillskrivs terroristerna.
Det filosofiska samtalet är väl förankrat i handlingen och det ackompanjeras av spänning.

Inte be om nåd

Samtalen kring kärlek, Gud, vikten av lojalitet och befrielsen i döden som utspelar sig i andra halvleken mellan storfurstinnan och Janek, hade jag personligen mindre behållning av, kanske för att det finns en viss mättnad i fråga om filosofiska spörsmål.
Därmed inte sagt att pjäsen skulle mista sin spänst i andra halvleken, inte alls. Den är både i fråga om skådespelarprestationer och det visuella uttrycket mycket stark. Dessutom utmynnar den i frågeställningarna kring att vara lojal mot sig själv och sina medkämpar in i det sista, att inte be om nåd, att dö för sin sak. Bli hjälte?
Med dagens perspektiv på terrorism – och den animaliserande inverkan av krig och våld – slås jag av tanken att det är oerhört hoppfullt om frågorna över huvudtaget ställs i verkliga livet, det må handla om islamister eller specialutbildade militära terrorismnätverk. Man har en känsla av att inte ens frågorna lever.

Visuellt stark

De rättfärdiga i Lillans tappning är en väl fungerande helhet, både innehållsmässigt och visuellt. Scenografen Alisha Davidow ska ha ett särskilt omnämnande.
Talande ansikten kommer till sin rätt som uppförstorade stillbilder och även som film på scenväggen, ett lyckat grepp. Inte minst Sampo Sarkolas känsliga uttryck och det suggestiva i Janeks och ledaren Borias vandring till den sista uppgiften stannar i minnet.
Därigenom blir pjäsen mera än ett intressant filosofiskt samtal.