Arvio: Lainahöyhenissä
Minnesvärd lektion i tolerans
La Cage aux Folles har sedan Broadwaypremiären 1983 etablerat sig som en av de populäraste samtidsmusikalerna och det med all rätt. Sällan har en så angelägen och berörande story förlänats en så tidlöst klingande och dramatiskt välanpassad tondräkt och sällan har vi här hos oss haft ett sådant behov av intelligent underhållning av just detta slag.
När Stadsteatern nu sätter upp den för första gången på finska i Helsingfors under titeln Lainahöyhenissä väljer man att göra det på Arenascenen och orsaken är given. På stora scenen rullar Katri Helena, som kommer att slå alla tiders publikrekord.
Kvantitet och kvalitet går dock sällan hand i hand och valet av scen visade sig vara en lyckad lösning. I den charmiga gamla biosalongen vid Hagnäs torg kommer man publiken nära på ett sätt som aldrig varit möjligt vid Första linjen och visst var det upplivande att känna dofterna av dansöserna när de svepte förbi.
Skratt och gråt
Nåja, dansörerna. Här är samtliga dansare givetvis män. Vi befinner oss på en transvestitklubb med den bästa dragshowen i Saint-Tropez. Ceremonimästaren Georges och ”hustrun” Albin, alias prima primadonnan Zaza, har i två decennier borgat för kvaliteten på stället, men när sonen Jean-Michel får för sig att gifta sig med en flicka som till råga på allt är dotter till traktens största böghatare till politiker är fan lös.
Neil Hardwicks regi tar ut allt tänkbart av de tacksamma komiska svängarna utan att för den skull tappa bort det nog så seriösa budskapet. Liksom huvudpersonerna skrattar och gråter man om vart annat och mest känner man bara en oerhörd sympati för dessa härliga älskande, kännande, strulande och ovanligt mänskliga människor.
En jämförelse med Svenska Teaterns uppsättning är lika naturlig som, sist och slutligen, onödig. Bägge gör stycket och huvudpersonerna rättvisa, även om Stadsteaterns sceniska förverkligande är snäppet mer väloljat.
Så framförallt i de sanslöst snärtiga show- och dansnumren. Killarna är hur läckra som helst och därtill proffsiga ut i fingerspetsarna. I Mindy Lindbloms fartfyllda koreografi har de sannerligen fått något att bita i och Antti Mattilas funktionella scenografi sätter jämte Sari Salmelas festligt pråliga dräkter guldkanten på det hela.
Slitstarkt partitur
Jag har sett sämre Georgesar än Pertti Koivula, som är genuint berörande i sitt utspel, medan föreställningens stora utropstecken är Santeri Kinnunens underbara Albin/Zaza, som får en att sitta och gapa av ren och skär häpnad och lycka. En minst sagt imponerande prestation med glimten på exakt rätt ställe i ögonvrån.
Antti Timonen är en skönsjungande Jean-Michel och Marika Westerling en dito Anne, medan Markku Haussilas fjolliga hembiträde Jacob och Eero Saarinens Le Pen-klon Dindon är dråpliga, om än utifrån helt olika premisser. Risto Kupiainens arrangemang av Jerry Hermans slitstarka partitur fungerar som smort och Kaisa Kulmala har stenkoll på sin namnstarka oktett.
Man får bara hoppas att så många kristdemokrater och sannfinländare som möjligt förirrar sig till denna minnesvärda lektion i tolerans och sannolikt skadar det inte heller en och annan företrädare för övriga politiska partier liksom kyrkan. Kanske kunde rentav själva kärnan i det kristna kärleksbudskapet bli uppenbarad.