Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: De tio budorden

Åsa Gustavsson – Vasabladet – 28.01.2011

Med Saanila och Wickström på scen blir det aldrig tråkigt

Vid det här laget är varken André Wickström eller Stan Saanila obekanta figurer inom den finländska humorvärlden. Har du inte sett dem på scenen har du eventuellt sett dem i respektive TV-shower som ”Lilla-Onsdag” och ”Nyhetsläckan”. Utöver detta har Wickström även en mera dold seriös sida, som oförhappandes kan ploppa upp i filmer av diverse slag. Men det är med humorn som sitt främsta vapen vi känner de båda herrarna bäst.

Vid premiären på deras nya satsning vid namn ”De tio budorden-eller skam den som ger sig” får vi nu se dem på scenen tillsammans för första gången. Visserligen har de många gånger samarbetat tidigare, men inte fysiskt på scen. Enligt dem själva är ”De tio budorden” varken stand up eller revy, utan rätt och slätt en humoristisk föreställning.

Det som sker på scenen är ytterst minimalistiskt och inramat av en sparsam scenografi. Ingen av dem är egentligen de stora gesternas män, även om det blir till att överdriva när de ger prov på hurudan riktig teater är. Wickström och Saanila tycks för det mesta vara sig själva, och det räcker faktiskt hela vägen utan att bli enformigt eller dött. De diskuterar, föreläser, skojar och filosoferar om allt mellan himmel och jord. Mest om sådant som får oss finlandssvenskar att skratta, nämligen oss själva.

Den humoristiska stunden, eller vad vi nu ska kalla den, inleds med att på ett pedagogiskt sätt gå igenom Guds tio budord och dess betydelse.Vem minns inte de tråkiga katekes- läsningarna och hänvisningarna till budordens betydelse? Wickström och Saanila vänder upp och ner på begreppen och ställer budorden i en helt ny dager. Efter att ha klarat av den inledande föreläsningen på 22 minuter, börjar man undra hur de nu ska gå vidare? Faller showen platt som en pannkaka till marken? Nej, man kan lugnt slappna av, spänna på säkerhetsbältet och surfa med i Wickströms och Saanilas humoruniversum.

Nog är det ju roligt att få skratta åt de stackarna som växte upp 70-talet och 80-talet med enbart två TV-kanaler och inget internet. Saanilas teori om humorbollen och det roliga, som är lite ”off” är också mitt i prick. De får publiken att tjuta av skratt åt svenska med tysk brytning, dialekter från svenskfinland, Star Wars i Österbottnisk tappning eller åt insändare i Västra Nyland. Själv hade jag väntat lite mera politiskt fräna skämt, men herrarna hade klart och tydligt bestämt sig för att undvika det pågående presidentvalet och andra politiska aktualiteter.

Det är svårt att veta hur mycket som är planerat och hur mycket som associeras och improviseras i stunden. Klart är att showens början med budorden och slutet med nationalsången i bossa nova-takt är planerat, men det som händer däremellan kan möjligen variera från gång till gång. En sak är säker, i dessa herrars sällskap blir det aldrig tråkigt! Om det inte börjar brinna förstås.