Arvio: Va va de ja sa!
Teaterrecension: Korv, perkele, koskenkorva!
Först känns Va va de ja sa! mer studentspex än satir. Män utklädda till tanter och Jonna Järnefelts bimbo som stillar sexlusten med mangoglass känns inte så väldigt påhittigt. Emma Klingenbergs glada hora som sjunger om bett och kyssar kunde i sin tur vara lånad ur The Benny Hill Show.
Men sedan, mot första aktens slut, dyker det upp en pärla. Jag vet inte när jag senast upplevt språkfrågan behandlats så fyndigt och lustfyllt som när Eero Saarinens finskspråkiga Helan och Pekka Strangs svenskspråkiga Halvan tar sig en lunchpaus och passar på att fajtas om majoritets- och minoritetsbefolkningens rättigheter. Kaffesockret och senapstubens etikett används för att illustrera styrkeförhållanden och visar framför allt hur banala cirkelresonemangen som nyttjas i debatten om svenskans ställning är. Skenheligheten på sidorna kritiseras utan att man moraliserar. ”Vad har ni?” frågar Helan argt. ”Dragsvik!”, svarar Halvan.
Vi mot dem
Överlag kretsar Bengt Ahlfors revynummer kring nationalismen och vi-mot-dem-mentaliteten som grott det senaste året i samband med den sannfinländska valsegern och den häxjakt som pågår i recessionens Europa. Självförhärligande är nyckelordet. Kärnfullt sammanfattas retoriken i joggingdräktsfolkets Ihanaa leijonat-koskenkorva-korv-sång.
Det bjuds också på några snälla, nästan barnvänliga, sketcher med talande träd och dansande händer – ”Oj vad kott jag blir” utbrister fröken Gran. Fast tonen blir småelak också, som när både en välkänd plastikkirurg och en teaterchef får ordentligt på pälsen.
Vissa referenser och den klassiska revystilen antyder att de äldre generationerna hör till föreställningens primära målgrupp. Nicke Lignell drömmer om Marlene Dietrich och att få ta för sig likt John F. Kennedy och Ingmar Bergman.
Men en åttiotalist kan också känna igen sig i frustrationen över förändringar som pyr här och där. Charmig är sketchen där Järnefelt och Klingenberg förvandlas till spårvagnarna 3T och 3B som ständigt tvingas byta bokstav. Texten är snillrik, likaså kostymerna och koreografin där de rörliga skobottnarna tillåter damerna glida runt likt vagnar på sina spår.
Man lyckas också få till några klockrena karaktärer på Lilla Teaterns scen. Den slaskiga plastikkirurgrollen är som klippt och skuren för Joachim Wigelius som dessutom bär en fantastisk halvmask i den lyckade sketchen. Jag tjusas också av Pekka Strangs luciakommittédam – det är svårt att hålla sig för skratt när han predikar regional spridning med sin egenartade dialekt där österbottniska får en touch av åländska.
Sedan kan jag tycka att en muslimsk bög som lucia inte är så chockerande och att man överlag inte alltid behöver upprepa sannfinländska smaklösheter trots att syftet är att ironisera.
Roligt är att se Ralf Forsströms scenografi och kostymer. Som bekant är duon Forsström & Ahlfors ett radarpar sedan sextiotalet. Här skapas det rofulla scenrummet med hjälp av en tunn tygridå prydd av ett spräckligt tryck med en nostalgisk åttiotalskänsla. Bakom den blottas en färggrannare fond med abstrakta spiror, lite som bergstoppar i ett Tove Jansson-landskap. Kronjuvelen är den maffiga ikon som döljer sig bakom tyglagren.
Ensemblen har musikalisk talang och sångerna tolkas stämningsfullt. Beröm förtjänar Jakob Höglund för sin kvicka koreografi som dammar av revyformen och ger de svagare sketcherna ett lyft.