Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: (re)use

Jan-Peter Kaiku – Hufvudstadsbladet – 06.03.2012

Tillbaka till dansframtiden




I det första numret av den nya övergripande inhemska facktidningen Teatteri&Tanssi ingår en artikel där det traditionella framförandet och mottagandet av scenkonst (i en salong med scen och läktare) ifrågasätts. Tanken är att yngre generationer som vant sig vid andra typer av användargränssnitt inte längre kan eller vill ta emot ”ensidigt auktoritärt levererad verkkonst ur en frontal och passiv mottagarposition”. Kenneth Kvarnströms nya (re)use för Helsinki Dance Company är i princip ”ensidigt auktoritärt levererad verkkonst” men han ger mottagaren nya möjligheter när han – medvetet och högst lyckat – tar avstånd från det frontala levererandet mot läktaren.

I (re)useär åskådaren på sätt och vis på rundvandring i Kenneth Kvarnströms sceniska värld. Uppsättningen är performance- eller happeninglik när publikläktaren monterats ner och publik och dansare delar samma scen med installationslika och betydelsefulla objekt och sporadiskt spridda stolar och bänkar kring flankerna att slå sig ner på. Inledningsvis lockas vi att fritt svärma kring scener och se dansarna och dansen så nära vi vill eller lyckas komma. Senare blir vi ute- eller inneslutna i skeendet när ridån delar utrymmet och gör att olika grupper ser olika scener. Det är kittlande effektfullt och får givetvis en del att kila över till andra sidan eller ställa sig vid gränslinjen och kika åt båda hållen.

I scenerna som delas gemensamt uppmanas vi upprepat att röra på oss och byta plats. Det skapar helt nya perspektiv och synvinklar på det koreografiska materialet som helt i samklang med verktiteln består av återvunna scener ur Kenneth Kvarnströms omfattande produktion – och av nytt material på basen av eller kring dem. Har man varit med tidigare får man en känsla av att återuppleva världar man besökt eller tagit del av. Nu vistas man i dem på ett nytt sätt och med ett annat engagemang till följd av det växlande närperspektivet.

I det ombytliga scenstoffet finns de synnerligen läckra och suggestivt rytmiska armbågsdanserna ur Blodsängel (1994) och no-no (1996) som nu liksom då etsar in sig i sinne och ryggmärg. Mardrömsvisionen ur Destruction Song (2008) med björnskinnsbyxor, kroppsmåleri och tuff hets med humoristisk underton, ges en ny och synnerligen effektfull tappning av Kai Lähdesmäki, Janne Marja-aho och Terhi Vaimala. Det som man sent glömmer är Kenneth Bruun Carlsons och Sofia Karlssons koncentrerat groteska och butolikt expressiva tolkning av knivscenen ur ”…that was all I wanted, so I stuck my finger in his eye…” (1991) som verkavslutning.

Mellan de tydliga citaten ryms mängder av fint flytande och detaljerat utformad par- och triodans. I den leker man med tyngkraft, friktion och flyt i sammanvävda formationer med en karaktäristisk koreografisk hantverkskänsla och en gedigen tolkning av de fem dansarna i olika kombinationer och givetvis kostymer.
(re)use är en fin avslutning på Kenneth Kvarnströms chefsskap för HDC och en ny vänding mot frilansfältet och möjligen mot en ny estetik och produktion.