Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Kapteeninkadun tyttö

Mats Liljeroos – Hufvudstadsbladet – 17.9.2012

En titt bakom stjärnkulisserna


Om det är något det finska folket älskar reservationslöst är det schlager. Man kunde rentav, med Peter von Bagh, påstå att schlagern på sätt och vis är en återspegling av själva folksjälen i alla dess skiftningar och metamorfoser.

Konstigt med andra ord att det inte gjorts fler schlagermusikaler i vårt land. Helsingfors Stadsteater tar dock skadan igen med besked och presenterar ett år efter megasuccén Katri Helena en ny schlagerbaserad produktion, men medan den förra ringade in en nationell ikons karriär berättar Kapteeninkadun tyttö en mer allmängiltig historia om en karriärs första stapplande steg och låter oss få en titt bakom stjärnmakarkulisserna.

Upphovsmännen, Esa Nieminen och Jari Salonen, vet en hel del om branschen och dess allt annat än rosenröda verklighet med profithungriga agenter och producenter, sexism och utnyttjande samt offentlighetens förbannelse. Det är pengarna som styr och sångfåglarna är ofta blott redskap för maktmänniskornas egoistiska strävanden.

Nu är Kapteeninkadun tyttö dock en utpräglad feelgood-musikal och även elakingarna – däribland Sanna Saarijärvis suveränt gestaltade manager – känns relativt beskedliga. Det största hindret på vår hjältinnas väg mot stjärnorna tycks vara hennes religiösa mamma, en bara lätt karikerad Marjut Toivanen, medan Pertti Koivulas skivbolagsdirektör visar sig vara av den rätta ullen när det verkligen bränner i knutarna.

Trovärdig inramning

Mirkka, en helt oemotståndligt betagande och känsligt sjungande Sara Welling, vill inget annat än stå på scen och det skall vara schlager och inte rock som pojkarna i bandet (på kornet tecknade Tommi Rantamäki och Kari Hevossaari) föredrar.

Schlager är för benhårda proffset Nieminen – som genom decennierna gjort musik för samtliga våra största namn och nu i suverän stil leder sin sextett från klaveret – dock ett stilistiskt vitt begrepp och vi får oss till livs allt från skickliga pastischer på mer traditionell schlager till r&b, gospel, powerballader, countryrock och visor. Allt gjort med genomgående god smak och en finess som höjer det hela skyhögt över mängden av utslätad dussinvara.

Milko Lehtos regi gör i princip vad den kan med en kanske väl förutsägbar story. Känslorna flödar utan att svämma över och inramningen är i all sin schematisering trovärdig, men dramaturgin haltar stundtals betänkligt – så framförallt i andra akten, där det talas för mycket och sjungs för litet – och helheten känns onödigt utdragen.

Aningen svårt är det dessutom att tro att någon, även i början av 80-talet, kan vara så naivt blåögd och godtrogen som Mirkka, men det sväljer vi gärna. Och framförallt är vi glada över att Welling valde teater- och inte schlagerscenen.