Arvio: Kuka pelkää tappajahaita
Krävande dansverk varvar lek med allvar
Joona Halonen är som koreograf helt tydligt inne i ett såväl fruktbart som betydelsefullt skede i sin karriär.Hans gruppverk Straight på Zodiak i fjol var för mig och många andra en av dansårets absoluta höjdpunkter. Nu har Helsinki Dance Company bjudit in honom som gästkoreograf för att skapa Kuka pelkää tappajahaita, ett verk som snabbt visar sig vara en ny fjäder i hatten för både koreograf och kompani.
Jämfört med Straight är det nya verket snäppet mera fokuserat både när det gäller koncept och framförande. Det som tycks kännetecknande för Joona Halonen är att det konceptuella och den sceniska gestaltningen genomgående integreras, istället för att framstå som parallella dimensioner. Han tar heller inte avstånd från dansen, rörelsen och det fysiska uttrycket till förmån för andra former av sceniskt uttryck. Det mångsidigt fysiska görs till huvudsak utan att bli övertydligt och framför allt inte förutsägbart.
Scenerna växer fram i rasande fart, laddade med information men samtidigt öppna för olika infallsvinklar. Allt detta gör att man som åskådare fokuserat och med växande aptit följer det som sker.
Kuka pelkää tappajahaita gör intryck av att vara ett spel med sinsemellan tävlande aktörer. Video- eller datorspelsformatet (eller helt enkelt lekformatet) till trots öppnar sig andra vyer snabbt. Gränsen mellan fantasi och verklighet,spel och allvar och även scen och verklighet,flyter på ett väldigt intrigerande sätt. Det svartstämda och allvarsamma dominerar med inslag av faromoment som ofta har stänk av underfundig humor. Massvis av symboliska tolkningsmöjligheter öppnar sig. Männens kravlande kamp ut från kvinnornas sammanbitna gränslen och lite senare tillbaka i motsatt riktning, är ett exempel på det.
Det spontana och riskfyllda färgar scenerna som för tankarna till asiatisk scenkonst, kampsport, akrobatik och gatudans bland annat. De sex dansarna, Sofia Hilli, Kai Lähdesmäki, Heidi Naakka, Guillermo Sarduy, Eero Vesterinen och Sofia Ylinen, är klädda i svarta läderkläder med vadderade huvudskydd i samma material, lite som amerikanska fotbollsspelare men som ett enda svart lag. I en scen tecknas graffiti med vit krita på hela golvet. Det lämnar spår och gör att kostymeringen blir mera grå när kritan färgar av sig.
Tuuli Kyttäläs musik och ljudvärld är klippt och skuren för denna sceniska värld. Den och scenernas tematik flyter samman så att de förstärker varandra. Dansarnas utmärkta framförande av det fysiskt krävande materialet blir slutligen kronan på verket för det är ändå rörelsen och dess möjliga betydelser som framstår som poängen.