Arvio: Katto-Kassinen
Karlsson flyger över Helsingfors tak
Astrid Lindgrens Katto-Kassinen (Karlsson på taket) dramatiserad av Staffan Götestam. Till finska: Eppu och Kurt Nuotio. Sångtexternas översättning : Ilpo Tiihonen. Musik: Georg Riedel, Staffan Götestam, Anders Berglund. Regi: Kurt Nuotio. På scenen: Sami Hokkanen, Antti Lang, Aino Seppo, Matti Rasila, Antti Timonen, Tiina Peltonen, Matti Laine, Risto Kaskilahti, Juha Jokela, Sanna Saarijärvi och hundarna Milli, Panda och Salli. Helsingfors Stadsteaters stora scen premiär 21.4.2005.
Stadsteaterns storsatsning för barn är denna vår Astrid Lindgrens Katto-Kassinen (Karlsson på taket) som en dramatisering med musikinslag. Regelrätt musical eller musikteater är det dock inte fråga om. Texten dominerar i en fint löpande översättning av Eppu och Kurt Nuotio och med ypperliga sångtextbearbetningar av ordakrobaten Ilpo Tiihonen. Den trevliga musiken framförs av en levande ensemble.
Hela föreställningen präglas av inlevelse, gedigen inövning och spelglädje. Att publiken så helhjärtat reagerar måtte vara en inspirationskälla för de medverkande. Det är noga genomtänkt och framförd teater till glädje för barn.
Alla rollinnehavarna gjorde ett fint arbete. Premiärbemanningens Katto-Kassinen spelades av Sami Hokkanen, som med liv och lust hängav sig åt sina kakorgier. Han svävade över hustak, som omisskännligt påminde om Domkyrkan och Helsingfors jugendprofil. Det var en urban Kassinen-Karlsson anpassad till huvudstadsbarnens miljö, en riktig och realistisk tolkning.
Pikkuveli (Lillebror) spelades i denna bemanning av Antti Lang , som gjorde en rörande och trovärdig ensam liten pojke med drömmar om en hundvalp och vars liv plötsligt i stället fylls av Kassinens påhitt. Far (Matti Rasila) och mor (Aino Seppo), syskon (Antti Timonen och Tiina Peltonen), vänner och tjuvar får obönhörligt falla tillbaka för huvudaktörernas framfarter. Den som mot slutet av pjäsen stjäl showen är barnpasserskan Neiti Pässi, en dragfigur, som spelades av Risto Kaskilahti. Det blev mest klassisk slapstick och drog onekligen upp stämningen.
Scenversionen poängterade komedielementen. Den kvitterade det kanske väsentligaste hos Astrid Lindgren, det seriösa sett ur barnets perspektiv, med rätt ytliga antydningar om Lillebrors ensamhet i en familj, där alla har rysligt bråttom. Av rädsla att barnen skulle ha det tråkigt eller få uppleva någonting annat än enbart slapstickglädje fuskar vuxna teatermakare ofta bort möjligheten för barn att få uppleva hela paletten av emotioner på scenen. Man undervärderar barnens sinnevärld.
Däremot kom Astrid Lindgrens andra huvudstråk, det anarkistiska antietablissemanget, tydligt fram. Kassinen gjorde allt det som barn får höra att man inte skall. Han glupade i sig godsaker och kakor, åt upp också andras portioner, struntade i förmaningar och förde ett självständigt liv på egna villkor högt ovanför andras tak. Det som störde mig och är en generationsfråga, var att man lekte så mycket med mat, pingpongade med köttbullar och slafsade med gröttallrikar.
Lillebror får sin hundvalp till födelsedagen, Kassinen blir synlig för alla som vill se honom och allt slutar i allmänt jubel.
Katto-Kassinen är en fröjd för både barnen och deras vuxna anförvanter och vänner. Även för magsura kritiker.