Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Tunneli

Annika Tudeer – Hufvudstadsbladet – 11.02.2001

Fullträff i Tunneln
Alla med intresse för dans och scenkonst rusen nu till Stadsteaterns Elsa scen där dansgruppen visar Arja Raatikainen koreografi Tunneli. Fylld av ironi, humor, värme utfört med ett delikat rörelsespråk. Utarbetat i minsta detalj med noggrann pausering, fjäderlätt atmosfär och hederlig samhällskritik. Pauserna ger föreställningen en känsla av eftertänksamhet och lyxig slutfördhet, rytmen och pauserna för fram dansen de med.
Stadsteaterns dansare går från klarhet till klarhet. De är veritabla förmågor med välsmorda kroppar. Tunneln är proppfylld med stoff, men allt är så välplacerat och utfört med avslappnad elegans att mängden känns just rätt.
Som en lös ramberättelse finns teatertruppen med sin självsäkra positivt tänkande (om sig själv) regissör. Skådespelarna-dansarnas rytmiska gång över scenen svängandes manuskript, har satts mellan de andra scenerna. Den här föreställning i föreställningen strukturen fasetterar av sig med andra inter-teatrala kommentarer som; nicke-docka sjungna äktenskaps-kvävningsscenen ur Ett drömspel eller Titanic-Jêrome Bel lån, där gruppen triumferande gör en mänsklig båt med Kate Winslet-Kirsi Karlenius i fören.
Tunneli börjar långsamt och avskalat, med ett leende. Man lutar sig bakåt och suckar av välbehag och så fortsätter man verket igenom, njutande i total koncentration. Detaljer som handledens eleganta förning, en nackes växt är som japanska träsnitt i stiliserade elegans. Pardansscenen är genial i sin enkelhet. Ett par dansar tillsammans, stannar, och trycker sig närmare varandra i nästa dans. Den lilla förändringen blir en hel berättelse.
Raatikainen bjuder inte bara på utsökt estetisk njutning och humor, utan också på samhällskritisk satir. Människan som blir en automat i det senkapitalistiska samhället, och berövas sin personlighet och levnadslust för marknaden visas med robotliknande rörelser. Vinnare som guldpojken-regissören (Ville Sormunen) konstaterar i sin monolog att han föddes med ett leende. Enligt gör-ditt-liv-själv konceptet: Le så får du framgång. Han lutar sig bakåt och hans underlydande skyndar sig att stöda honom.
Kritiken kan verka banal, men då den utförs i så intrikata och avskalade formationer, med en sådan lätthet och avslappnad precision som kontrast till budskapet blir det precis riktigt. Explicit samhällskritik finns sällan med ens i en tåvickning i föreställningar. I Tunneln finns det mesta och framförallt dansarnas lätta och utåtriktade utstrålning. Den långa repetitionstiden har burit ett dignande träd.
Tülays Schakirs visualisering i det vita rummet, är en integrerad del. Ljussättningen är hisnande och diskret. Den vita fonden med rundlar som ekar på golvet i kvadrat lever och förändras i de mest otroliga synvillor.
Tunneli är en konstnärlig upplyftande vinst för alla parter. Här är ett utsökt exempel på hur det blir som bäst i ett hus med grundtrygghet; nöjda dansare, sammansvetsade efter flera års arbete, väl tränade, trygga. Kombinerat med en fin koreograf, visuell kunskap och ett urroligt och ironiskt ljudband med musikstycken från The Spirit of Olympias triumfala toner till Meredith Monk blir det – en fullträff.