Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Poika ja Tähti

Karmela Bélinki – Hufvudstadsbladet – 20.01.2005

FANTASIRIK SAGOPJÄS

Det är sällan den arma kritikern får anledning att helhjärtat tycka om en föreställning. Stadsteaterns nya barnpjäs Poika ja tähti (Pojken och stjärnan) är en dylik rar tilldragelse. Allt sitter fint: manuset, regin, skådespelarna, dekoren, ljusen och inte minst musiken.

Barbro Lindgrens saga om hur en pojke och en häst föds samma natt och får var sin ledstjärna har fått en värdig dramatisering. Den kända svenska regissören Peter Engkvist har farit varligt fram med originalet och byggt upp en illustrerad novell med underfundiga fantasirika mimiska och musikaliska element. De är tillräckligt enkla för små barn, men ändå utan den ibland irriterande protegerande attityd, som står på lut, när vuxna gör konst för barn. Uppsättningen bygger i princip på klassiska scenkonstmedel, där skådespelarna står i centrum för händelserna. Reetta Honkakoski och Sami Uotila lyckas utomordentligt med sina mångahanda uppgifter. De använder sig av enkel rekvisita. Vad det kommer an på är deras skicklighet att skapa fantasibilder, att illustrera texten. Uppgiften är synnerligen krävande, inte minst med tanke på målgruppen, men både plastiskt, musikaliskt och audiovisuellt är paret helt betagande.

Anneli Mäkelä hade gjort en synnerligen fungerande översättning och bearbetning. Det som stör mig när man anpassar texter från andra språk till finska är behovet att förfinska namn. Det är en historisk tradition, som går tillbaka till Agricola (exempel jalopeura (ädelhjort) för lejon för att det inga lejon fanns i Finland) och som i fråga om dramatik är avsedd att få åskådaren att lättare identifiera sig med pjäsen. I dagens Finland, i synnerhet i huvudstaden, där man i varje dagis har barn från alla världens hörn med de mest olika språkliga bakgrund, är den förlegad. Barnen lär sig från tidig ålder att alla finländska barn inte har äktfinska namn. De lever mera i tiden än de vuxna.

Jag vill speciellt nämna den fina musiken, som i stället för att bara vara ett ackompanjemang, blev en organisk del av helheten. En härlig detalj var ett leksakspiano med två och en halv oktav i omfång och en förvånansvärt bra klang. Ulf Eriksson hade inte fallit till föga för sedvanlig högljudd popmusik, som inga barn anses kunna undvara, utan bidrog med några enkla lyriska teman.

Pjäsen passar bäst för barn över tre-fyra år. Det var tydligt att de några mindre barnen, som satt i salongen, inte riktigt orkade med den 50 minuter långa föreställningen. I övrigt kan jag bara tillägga, att jag njöt av föreställningen – och det gjorde också alla andra barn.