Arvio: Grönholms metod
Lögn på lögn i tät komedi
Modern katalansk dramatik är vi in/06 21:46te bortskämda med, bara Sergi Belbel har spelats en del i Norden. Nu har han fått sällskap med Jordi Galceran, som kring de fyrtio nått sitt stora internationella genombrott med pjäsen Grönholms metod. Den har getts runtom i Europa och Latinamerika.
Teaterhögskolan tog upp den senaste vår, och som första professionella scen har nu Lillan påpassligt knipit den och gett den svensk premiär. Finskspråkig sådan blir det i april.
Fyra personer samlas i ett mötesrum hos en internationell storkoncern. Här, får publiken förstå, ska en anställningsintervju äga rum. Stora nakna ytor jämnt belysta av osynliga ljuskällor, en närmast spartansk möblering, en vägg av ogenomskinligt glas som lutar djärvt utåt – som i ett flygledartorn kanske, eller som i Barcelona där arkitekturen saknar gränser. Miró-tavlan som täcker en stor del av fondväggen, lösnumret av El País som en av de fyra vecklar upp, allt detta är lätta markeringar som av regissören Pentti Kotkaniemi och scenografen Ralf Forsström redan i föreställningens första minut sätts in i lokaliserande syfte.
Vad som sedan händer ska inte avslöjas här, för Grönholms metod vilar helt på sin intrig. Men detta är inte ett well-made play vilket som helst utan den mest intrikata pjäs jag någonsin läst och sett, så långt det gäller handlingsförloppet. Författaren låter nämligen sina rollfigurer ljuga maximalt med trovärdig uppsyn, samtidigt som hans unika intrigkonstruktion tillåter ljugandet att rulla på likt ett perpetuum mobile. Någonstans innanför alla lögner, på en punkt bortom alla masker finns visserligen sanningen. Men hos Galceran tar det lång tid, strax under två täta timmar utan mellanakt, innan vi hunnit fram till den.
Varför det händer är en annan fråga. De fyra sitter i ”Barcelona” och koncernens huvudkontor sägs ligga i ”Stockholm” men ortnamnen är naturligtvis utbytbara, på samma sätt som människorna i pjäsen visar sig vara det. Vi befinner oss i den globala ekonomins tunna luft, högt uppe,
på flygledarhöjd, dit så många vill men där utslagningsmekanismerna är brutala. Bakom komeditonen gestaltar pjäsen med allvar den dehumanisering av vårt samhälle som vi dagligen ser omkring oss. Och som vi alla blivit en del av, i de ekonomiska expansionssträvandenas och vinstmaximeringens tecken.
Inte oväntat är rollerna välbesatta och välspelade på Lillan. Carl- Kristian Rundman stjäl den första kvarten där han slår in sin figur med osäkra steg, fumliga förflyttningar mellan fåtöljerna och sina upprepade ”Hej nuu fattar jag!” – en komediaktör med surt nerdragna mungipor, som publiken genast tar till sig. Sampo Sarkola gör en mjukis med lekfullt androgyna accenter och komisk värdighet under toreadorhatten.
Pekka Strangs slickade strebertyp sitter perfekt, liksom Jonna Järnefelts spända unga kvinna som plötsligt slår om till erotiskt utmanande bitch. De båda sistnämnda är ett med sina roller på ett självklart sätt medan Rundman och Sarkola snarare förevisar sina, leker och dansar och buffas med dem. Tillsammans utgör de en samspelt kvartett i vad som nog får sägas vara en skådespelarpjäs.
Gösta Kjellin