Arvio: Bladis pojkan
En vinterdag upptäcker pojken Jakob att någon tjuvvittjat hans harsnaror. Det är lätt att följa skidspåren i snön. Spåren leder till den beryktade Bladis Hannes gård.
Trots att Hannes till och med lär ha dödat en karl går Jakob in och, låt vara med pipig och rädd röst, skäller ut Hannes. Utskällningen biter på Hannes och ett halvår senare ersätter han haren – med en hel älg.
En österbottnisk Clintan
En fascination för Bladis Hannes väcks hos unge Jakob och en bekantskap växer fram.
Jakob hänger i hasorna på Hannes, som lär honom att skjuta. ”Han är ju i den åldern nu”, säger Hannes – fast på mustig dialekt – då Jakobs mamma protesterar.
Hannes Blad har en personlighet som är något av en kombination av en österbottnisk Clintan och en Robin Hood.
Redan med den kommentaren börjar man förstå att det finns någon form av band mellan Hannes och Jakob.
Hannes Blad har en personlighet som är något av en kombination av en österbottnisk Clintan och en Robin Hood.
Han är lugn och stadig och på något bakvänt sätt, och i motsats till sitt rykte, utstrålar han också trygghet. Han har en egen stark moral, och skipar sin rättvisa med geväret i hand om han anser att det behövs.
Ibland ställer Hannes till med fanstyg eller stjäl endast för egen vinnings skull, men ibland ger han alltså tillbaka med råge.
En berättarföreställning
Berättelse vävs ihop med berättelse, det är intensivt och ibland mustigt när Erik Kiviniemi framför monologen.
Han har skrivit den på ett par veckor, efter att ha burit på berättelserna om ”Bladis pojkan” sedan barndomen.
Mycket är sant, till och med det värsta. Med pojken Jakobs moraliska dilemman kring det som händer får berättelsen en ram.
Berättelsen har med sin mustighet inte minst i rolltolkningarna en känsla av skröna och ibland till och med spänning. Och de elementen bör ju goda berättelser ha.
Och det är ren och skär njutning för publiken att ta emot det den trygga, rutinerade skådespelaren Kiviniemi bjuder oss. Vi sugs in i berättelsen där drivet framåt hela tiden finns med.
Det är frustande och märgfullt och vi får träffa en brokig samling. Pojken Jakob försöker orientera sig och förstå de vuxnas agerande i en mestadels manlig miljö.
Färgstarkt persongalleri
Vi möter Jakobs far, som ”har till nerverna” och talar otydligt med en näsduk framför munnen.
Vi möter storbonden med brett käkparti och ett stort mått av självgodhet. Och Bisin som tycker om att piska folk och Löfdahl, som fladdrar med läpparna av snålhet när Bladis Hannes bjuder honom på en sup.
Rösten, minspelet och kroppsspråket signalerar vem det är vi iakttar, liksom en läderrock, en huvudduk eller en handrullad tobaksstump.
Vi möter Bisin som tycker om att piska folk och Löfdahl, som fladdrar med läpparna av snålhet när Bladis Hannes bjuder honom på en sup.
Och så har vi kvinnorna, modern och mormodern. De är stabila. ”Kvicka i hövo” och rappa i käften. Och så har modern mjuka händer som smeker Jakobs kinder.
Är vi då onda eller goda? Vad är rätt och vad är fel? Vad leder arv och miljö till? Och kan Gud hjälpa?
Frågan ställs på sin spets under begravningen i slutet av föreställningen. Där finns en del som snörvlar, men också de som är glada. På vilken sida ska jag vara? frågar sig pojken Jakob.
Återförening av guldåldersgänget
I Ann-Luise Bertells regi är ”Bladis pojkan” en väldigt fysisk monolog. Den är gripande och spännande och lite humoristiskt.
Kiviniemi drar in publiken med sin blick, han stämmer liksom av med oss, talar direkt till var och en av oss.
Föreställningen blir fullödig med Håkan Omars vackra gitarrslingor, som väver ihop trådarna runt berättelsen och gör den vacker.
Är vi då onda eller goda? Vad är rätt och vad är fel? Och kan Gud hjälpa?
Scenografin av Anders Karls (som också bland annat gjorde scenografin till ”Gambämark”) består av några stiliserade, glesa och spretiga väggar eller plank.
Den stjäl ingen uppmärksamhet, fungerar mer som ett skydd som ger naturliga pauser i berättelsen.
En berättelse från alla tidsåldrar
Jag har varit ganska mätt på österbottniska historiska tillbakablickar. Men att det här är en historia som hör hemma i första halvan av 1900-talet glömmer jag genast Erik Kiviniemi börjar berätta.
Det här är en berättelse som inte behöver någon tidsram. Den är universell och den håller i alla tidsåldrar.
Det finns endast ett aber. Du bör förstå dialekt. Gör du det så slås du av hur mustigt språket var förr i tiden. Som exempel var variationen på skällsord närmast oändlig.
Det finns endast ett aber. Du bör förstå dialekt.
Lustfylld njutning
Det här samarbetet mellan Kiviniemi, Bertell och Omars blandar om korten från Wasa Teaters guldålder, då pjäser som Colorado Avenue slog publikrekord.
När Erik Kiviniemi tar ut svängarna på scenen tror jag att han njuter väldigt mycket. Troligen till och med snäppet mer än publiken.
Då var Kiviniemi teaterchef, medan Omars och Bertell stod på scenen. Nu är rollerna omkastade. Jag tror att det har varit en lustfylld återförening.
Och när Erik Kiviniemi nu tar ut svängarna på scenen tror jag att han njuter väldigt mycket. Troligen till och med snäppet mer än publiken.