Arvio: Den besynnerliga händelsen med hunden om natten
Regin och scenografin tar ut svängarna i Lillanpjäs
Iscensättningen på Lilla Teatern av Mark Haddons mest berömda roman Den besynnerliga händelsen med hunden om natten överraskar positivt tack vare en sprudlande regi och den fyrverkeristiska scenografin. Inte heller skådespelararbetet lämnar något övrigt att önska.
Pjäsens berättare, den femtonåriga Christopher Boone (Alexander Wendelin) med Aspergers syndrom, har stora problem att få sitt liv att gå runt. Hans svåra handikapp hindrar inte regissören Paavo Westerberg och scenografen Sven Dahlberg i samarbete med videodesignern Tomi Haaranen att i föreställningen fokusera på glädjen och det karnevalistiska i en tillvaro som ur en annan synvinkel kunde betecknas som monoton och nattsvart.
När till exempel huvudpersonen ska ta sig till London och befinner sig på tågstationen exploderar världen i alla sina detaljer i bländande färger och höga ljud, blandade med dunket av tåg och frambolmande rök, effektfullt visualiserat i scenografi och med videokanoner. För att kunna stänga av det hela sätter Christopher sig ner och gör som han brukar – börjar räkna i sitt huvud.
Christopher har nämligen skapat egna regler för att klara av sitt liv och alla intryck som överöser honom, han är urbegåvad i matematik och logiskt tänkande, men hatar att bli vidrörd och förstår sig varken på sarkasmer eller att människor kan ha känslor. Går något emot honom reagerar han med blackout och medvetslöshet.
Intriger
Som om inte det skulle räcka till anklagas Christopher för att ha dödat grannens hund – med en grep. För att bevisa sin oskuld börjar han nysta upp mordet.
Ja, tala om en pjäs med flera bottnar, för under den döda hunden, som helt otippat dimper ned på scenen från taket i en lina, befinner sig hemligheten om hans far (Robert Kock) och mor (Vuokko Hovatta). Samtidigt lär sig Christopher som inte kan ljuga, att det finns andra som gör det i hans allra närmaste omgivning men att det trots allt finns empati och kärlek i vår värld.
Slapstick
Om den anglosaxiska berättelsen om ett familjedrama är det mest traditionella och förväntade i föreställningen – en underdog som blir ”hjälte” – är regi och scenografi full av överraskningar.
Det verkar som om man skulle ha gett sig den på att inte borra ned i det mörka utan hellre ta vara på varje tillfälle till skratt och ljus. Det tar sig olika uttryck som när en mängd rekvisita i tur och ordning faller ner i linor från taket framför skådespelarna till ackompanjemang av ljudeffekter. Eller när ensemblen mitt i allt dansar och sjunger för att inte tala om de slapsticksaktiga scenerna på tågstationen där alla springer i dörrarna antingen på flykt undan eller på jakt efter varandra.
God smak
Joachim Wegelius, Pia Runnakko och Ulriikka Heikinheimo svarar för den största komiken, Cecilia Paul, Vuokko Hovatta och Robert Kock för mera instuderat känslomässiga ouvertyrer.
I centrum står den från Lurens sommarteater bekanta, nu 27-åriga östnyländska skådespelaren Alexander Wendelin, som klarar av att göra en samtidigt dämpad men också dynamisk och positiv huvudrollskaraktär som känns såväl levande som äkta. Hans största och bästa roll utan tvivel.
Videoprojektionerna med naturmotiv från Cork sitter i kombination med Philip Glass ́ minimalistiskt moderna musik som hand i handske i en pjäs som bjuder på nyvinklad teater med lika delar god smak och stort hjärta.