Arvio: Egenmäktigt förfarande
Med rapp raljans blottlägger uppsättningen både den blinda förälskelsens och den gränslösa narcissismens självbedrägeri.
När två av de senaste årens mest debatterade romanfigurer – Ester Nilsson och Hugo Rask – väcks till liv på Lilla Teaterns scen ges de inte en chans att lura några andra än sig själva. Med rapp raljans blottlägger uppsättningen både den blinda förälskelsens och den gränslösa narcissismens självbedrägeri.
Jag antar att de flesta åtminstone hört talas om förlagan, Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande från år 2013.
När romanen kom ut fick den inte bara ett entusiastiskt mottagande och årets skönlitterära Augustpris för sin skarpa skildring av förnuftets nederlag när passionen drabbar.
Rätt snabbt inlemmades den också i den livliga debatten om kulturmannen sedan litteraturkritikern Åsa Beckman utnämnt Hugo Rask till prototyp för fenomenet.
Och när romanen nu sätts upp i olika scenversioner sker det naturligtvis också med den debatten i det mentala bagaget.
Huvudpersonen Ester Nilsson är en skärpt och analytisk essäist och poet, ständigt beredd att kritiskt granska både sina egna argument och andras. Men när hon möter den uppburna konstnären Hugo Rask åker förnuftet ut och förälskelsen in.
Plötsligt förvandlas Esters rationalitet till ett redskap i självbedrägeriets tjänst. Hugos floskler framstår som dolda djupsinnigheter och hans luddiga signaler som halvkvävda löften.
I glappet mellan illusion och verklighet
På Lilla Teatern målas de bägge huvudpersonernas självbedrägeri fram med komedins yviga pensel.
I Ann-Luise Bertells rappa regi avslöjar de karikerat uppförstorade känslorna och skenmanövrarna det enorma glappet mellan illusion och verklighet.
Linda Zilliacus gör en härligt smånördig Ester som självmedvetet och beskäftigt dissar väninnekörens alla varningar. Vi ser hur passionen flammar i hjärtat med samma glöd som rodnaden på hennes kinder.
Med en dåres envishet förvandlar hon svart till vitt, eller snarare rosa och rött, i sina försök att tolka Hugos ambivalenta hållning.
För Hugo gillar ju att ha många kakor på fatet. Ett nej är i likhet med ett ja ett alltför definitivt svar.
Johan Fagerudd gör sin Hugo med samma kommenterande grepp som Linda Zilliacus i sin gestaltning av Ester.
Fagerudds Hugo är en komiskt självupptagen man. Som publik ser vi honom aldrig med den förälskade Esters ögon.
På den punkten är scenversionen entydigare än romanen. Ekot av kulturmansdebatten kan anas omedelbart när Rask stiger in på scenen.
Men om vi gavs lite mera tid att syna honom i sömmarna skulle vi kanske också upptäcka något som vi känner igen långt mer än vi är beredda att erkänna.
Hugo Rasks narcissism får sin näring av ett uppbackande hov, det ligger i hans intresse att hålla sig väl med alla. Men samtidigt är hans utpräglade konflikträddhet ju inget som bara så kallade kulturmän har monopol på.
Och den aspekten ingår i ett resonemang som jag gärna hade sett lite mer av i Lillans uppsättning.
Väninnekören anger tonen
Karin Parrot-Jonzons dramatisering är i och för sig väldigt smidig och en av de fyndigaste lösningarna är att hon förvandlat romanens väninnekör till hela scenversionens motor.
Väninnekören är visserligen reducerad till två skådespelare men det är en duo med många funktioner.
De två väninnorna är inte bara Esters bollplank och representanter för det förnuft hon själv förlorat. De delar också på en kommenterande berättarroll och stjäl i den här uppsättningen ofta hela showen med sina alerta anmärkningar.
Så är det också väninnekören som avgör var vändpunkterna ligger och som yrkar på snabbrepris varje gång något verkligt flagrant äger rum där i Esters och Hugos såsiga relationsturer.
I Lilla Teaterns uppsättning agerar Anja Bargum och Emilia Nyman de här två ceremonimästarna som i flykten dessutom levererar en rad snabbporträtt av förbiflimrande bifigurer.
Snabbporträtten är ofta hejdlöst satiriska och när Ann-Luise Bertells energiska regi dessutom låter Esters okontrollerbara känslor löpa amok känns det ofta som om vi såg en tecknad film.
Den mentala strömmen av pang, boom och tjoff är nästan hörbar.
Och visst är det läckert. Men i någon mån också fyndig fars på de filosofiska frågeställningarnas bekostnad.
Raljansen i dramatiseringen kör nämligen obönhörligt över en del av nyanserna i Lena Anderssons noggranna skildring av en skev relation.
Visst skrattar vi åt Esters förnuftskollaps när den blinda förälskelsen drabbar men samtidigt kan gestalten hela tiden räkna med publikens sympati och medkänsla.
Hugo uppmuntras vi däremot att skratta rätt rått åt hela vägen. Han är ju så lätt att avfärda, en bluff som det nyktra ögat avslöjar direkt.
Men det är samtidigt en förenkling som låter åskådarna sitta lite för tryggt i bänkraderna. Oavsett kön och status.
Den omutliga Ester
Ester Nilsson är nämligen inte bara ett värnlöst offer för förälskelsens förblindande kraft. Hon är också en kvinna med rätt uppfordrande principer.
I ett tidevarv som förvandlat kravlöst sex till folksport introducerar Lena Andersson en figur som aldrig skulle ägna sig åt något så hedonistiskt och vårdslöst. Nej, Ester Nilsson föredrar att ”förenas i köttet” och de som en gång gjort det har enligt henne också ingått ett förbund med såväl skyldigheter som rättigheter.
Visst. Men handen på hjärtat – hur många av oss är beredda att verkligen helhjärtat skriva under den åsikten?
Och hur många är beredda att överhuvudtaget inleda en ny relation utan att först kolla var nödutgångarna ligger?
Jag hävdar inte att Ester Nilsson har fel. Men jag hävdar att hennes omutliga hållning skulle provocera och jaga de flesta av oss på flykten om vi konfronterades med den i våra egna liv.
Men den synpunkten skulle Ester förstås bara avfärda som värdelös i sin brist på dokumenterad allmängiltighet.
Och där i den trygga teatersalongen behöver vi inte ens tampas med frågan.