Arvio: En blick är en blick är en blick
Det är skrovligt och studentikost, men herregud sådan närvaro Teaterhögskolans studerande odlar under föreställningen En blick är en blick är en blick!
Oksana Lommis prinsessan Diana som kastar koketta blyga blickar på publiken under sin krona av vitt tyll och askblont hår. Emelie Zilliacusgripande österbottniska mammakaraktär som bokar en skönhetsbehandling till sin stackars dotter i storstaden ”Håfors”. Hon behöver verkligen omvårdnad eftersom ”föroreningar fastnar på kinden”. En kladdig, fullkomligt oemotståndlig röra av dialekt och moderskänslor som får en att baxna!
Inte att förglömma Mathilda Kruse som barnet som fnissande berättar om hur hon pressar sin kamrat till att visa rumpan för de övriga på dagis. En monolog som tvingar en att konfronteras med eventuella monsterdrag hos ett länge förträngt dagisjag.
Text och tolkning tjusar
Föreställningen är ett samarbete mellan Teaterhögskolan, Lilla Teatern och dramatikprojektet Ung dramatik. På Lilla Teaterns scen står tredje årets skådespelarstuderande med sitt eget material. Jessica Grabowsky och Milja Sarkola har agerat handledare och regissörer och visst kan man avläsa en viss sarkolafaktor, det vill säga skådespelarprestationer som höjer sig över det normala.
Texterna kretsar kring blicken, både högt åtrådd och ovälkommen. Skådespelarna prövar sina blickar på publiken, ser sig själva genom en närståendes ögon och undersöker hur det känns att för en stund ses som någon annan, större och mer bländade. Exempelvis byter Emelie Zilliacus skepnad från okänd skådespelarstudent till stjärnan och alfahannen Mikael Persbrandt, och tar likt en trollkarl hela publikens uppmärksamhet i besittning.
En hel del material må vara opolerat och ojämnt, men här finns många pärlor, stunder där både text och tolkning berör starkt. Envar i skådespelartruppen tillåts lysa och tar också vara på chansen.
Här odlas fascinerande stämningar som när Antti Saarikallios amerikanska ståuppkomiker med aggressionsproblem, tvingar sin omgivning att delta i en terapisession regisserad av honom själv. Eller Herman Nyby som med enbart med en peruk och några gester skapar en härlig vinsörplande mommo, underbart ”borta”. Emilia Jansson hittar i sin tur ett trovärdigt språk i sin monolog om en syskonrelation, på en genuin, brutalt fulsnygg storstadsslang.
En blick är en blick är en blick påminner om varför teater är underbart – att det är något magiskt i att se på en människa, studera henne, allt hos henne som är unikt och igenkännbart.