Arvio: En blick är en blick är en blick
En blick är en blick är en blick – skådespelartreorna roar och berör med en mångsidig studie i blickens makt
Vem definierar oss egentligen – vi själva, de andras blick eller den blick vi tillskriver de andra? När sex blivande skådespelare från Teaterhögskolans svenskspråkiga linje ger sig i kast med blicken som fenomen är resultatet som en fascinerande lek med kinesiska askar. Går det ens att få syn på den sista där längst inne, fri från höljen av förväntningar och förutfattade meningar?
Om den här uppsättningen har en gudmor så heter hon otvivelaktigt Gertrude Stein.
Det är inte bara titeln som anspelar på Stein och hennes strävan att avlusa begreppen från deras barlaster. I Herman Nybys gestalt kliver hon rentav själv in på scenen och förkunnar med ett annat bevingat uttryck sitt ”you are all a lost generation”.
Ni tillhör alla den förlorade generationen.
Ursprungligen handlade det om den generation unga som sett sin framtidstro slås i spillror av första världskriget.
Men när den här uppsättningens Stein spänner ögonen i sina medspelare är målgruppen generation Z – en samling digitala infödingar som inte bara vuxit upp med alla globala kriser i realtid utan också med allt som den skenande exponeringskulturen fört med sig.
Vad innebär det? Desillusion eller panik?
Säkert något av bägge men i En blick är en blick är en blick också en hälsosam portion analytisk klarsyn.
Hur tror jag att de ser på mig?
Under ledning av Jessica Grabowsky och Milja Sarkola har teatertreorna dekonstruerat blicken med hjälp av tre övergripande frågeställningar.
Hur tror jag att en närstående ser mig, hur tror jag att jag framstår ur en bekants perspektiv och hur kunde en offentlig person tänkas se mig?
Uppsättningen på Lilla Teatern aktar sig noga för det utlämnande men känns både intim och igenkännbar när den fokuserar på familjekretsen. Samtidigt är vi förstås hela tiden medvetna om att vi inte riktigt vet vems blick som gäller och vems röst vi hör.
Är till exempel den konfliktfria syskonkärlek som läggs i en frånvarande brors mun sann eller ett önsketänkande från systerns sida? Här är det ju hon som har ordet.
Och om en dotter lever sig in i en mors tankevärld – är den gestaltade moderns vittnesbörd om sin känsliga dotter då sann, sannolik eller mest av allt en sann återgivning av hur modern projicerar sin egen obekvämhet och rädsla på dottern?
I våra egna barn är vi benägna att tolka in oss själva.
Men identifikationen ligger förstås också som grund för allt annat vi tar till oss. När tre generationer kvinnor samlas inför tv-rutan i den här uppsättningen är det bara en som inte vittnar om några referenspunkter till karaktärerna i Girls alls.
Mormodern är saligt döv och född långt före fenomenet med de ”tv-familjer” vi senare generationer ofta lärt känna bättre än våra egna familjer.
I salongen med Persbrandt, Diana, magiker och komiker
Men allra läckrast är uppsättningen nog när den tar ut svängarna i kändisavdelningen. I Gertrude Steins legendariska Parissalong samlas snart en brokig skara.
Emelie Zilliacus och Emilia Jansson utforskar sina kluvna förhållanden till Mikael Persbrandt respektive Jesus medan Mathilda Kruse bejakar sin fäbless för magi med Minerva McGonagall från Potters lärosäte Hogwarts.
Och Antti Saarikallio går i närkamp med komikern Bill Burr medan Oksana Lommi gräver fram prinsessan Diana under tyllkjolarna.
I de här porträtten råder det inget tvivel om var gränsen mellan sanning, myt och personlig tolkning går.
Eller okay, låt oss begränsa oss till det där med myt och personlig tolkning.
För några entydiga sanningar existerar ju inte ens. Det skulle skorra med hela idén i en föreställning som uttryckligen betonar det selektiva i varje blick.
Så låt oss i stället formulera det så här: i porträtten av sanna och fiktiva kändisfigurer åskådliggör skådespelarna glappet mellan myt och undflyende sanning. Och i den leken placerar de sig ofta själva i den subjektiva sanningssägarens roll.
En blick är bara en blick
Är Mikael Persbrandt faktiskt något mer än en ihålig image? Förmådde Jesus verkligen utföra mirakel? Och var prinsessan Diana något mer än ett tragiskt offer?
Kanske, kanske inte. Men hur vi än uppfattar dem är det vi som gjort dem till vad de framstår som, för att fylla våra behov.
Precis på samma sätt som också skådespelarna tolkar dem, via sina egna underförstådda projiceringar.
Resultatet är både självironiskt och komiskt.
Och dessutom en strålande påminnelse om att en blick faktiskt bara är en blick. Utan anspråk på svepande generaliseringar eller ”sanningar”.