Saavutettavuustyökalut

KAIKKI ESITYKSEMME ON PERUTTU 31.12.2020 ASTI. Syynä peruutuksiin ovat 18.12. saakka jatkuvien yleisötilaisuuksien rajoitusten aiheuttamat muutokset sekä epävarmuus epidemiatilanteen kehitykseen liittyen. Olemme yhteydessä lipun varanneisiin ja ostaneisiin asiakkaisiimme. Asiakaspalvelumme palvelee puhelimitse numerossa (09) 394 022.
Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Män kan inte våldtas

Astrid Stenius – Östnyland – 8.9.2020

Humorn är ett vapen när Män kan inte våldtas blir pjäs på Lilla teatern.

Det är första gången Märta Tikkanens genombrottsroman Män kan inte våldtas från 1975 sätts upp på en teater i Finland. Sorgligt att romanen fortfarande är så aktuell, skriver Tikkanen i förordet till Schildts & Söderströms ny-utgåva av romanen från 2019. Nu angriper man våldtäkten som tema med humor på Lilla teaterns scen, men inte utan att skräcken och sorgen känns.

Romanen fick ett förkrossande mottagande när den första gången kom ut, framför allt på svenska i Finland, och Märta Tikkanen fick utstå spott och spe även privat för att hon skrivit om sådant som man inte fick skriva om, nämligen våldtäkt. I dag är Män kan inte våldtas en modern klassiker och Tikkanen en av våra mest älskade författare.

Vi befinner oss i Tölö i Helsingfors på 1970-talet. Huvudpersonen heter Tova Randers (Minttu Mustakallio) och är bibliotekarie och frånskild tvåbarnsmamma. På sin 40-årsdag blir Tova våldtagen av en främmande man efter en kväll på krogen. Tova går inte till polisen utan bestämmer sig i stället för att hämnas på våldtäktsmannen, Martti Wester, bowlingkungen, karlakarlen, med komisk precision spelad av Robert Kock. Tova tänker våldta honom. Och till skillnad från Martti Wester tänker Tova polisanmäla sig själv och stå för vad hon har gjort. Men vilka är de rättsliga påföljderna för att våldta en man? Kan män över huvud taget våldtas?

En fnissig tidsresa till 70-talet

Det är mycket humor i uppsättningen som inte finns i romanen. Minttu Mustakallio är en ruskigt skicklig komedienn och det är flera andra i ensemblen som också gör humo-ristiska roller, bland annat Joachim Wigelius som framkallar många fniss som Tova Randers prudentliga älskare B. B som i Bjarne.

Regissören Sara Giese har velat bibehålla språket från romanen, niandet, 70-talsreferenserna, surmjölken och knäckebrödet, alla helsingforsiska gatunamn och ordvalen (kucku, farmare, fruntimmer). Dramatiseringen är över huvud taget oerhört trogen romanen vad gäller berättelsens gång, vändpunkter och repliker – språket, helt enkelt: det är nästan ord för ord.

Lo Kauppi dramatiserade Män kan inte våldtas för Stockholms stadsteater 2019 och valde då att förlägga handlingen till ett samtida Stockholm. Sara Giese ville däremot ta tillbaka det historiska perspektivet och de geografiska markörerna nu när pjäsen sätts upp i Helsingfors.

Mustakallio övertygar på svenska

Händelseförloppet gestaltas som en kollektiv berättelse på scenen, berättad av hela ensemblen som i tur och ordning tar till orda på romanens retrosvenska. Det här sker könsblint, det vill säga skådespelarna spelar män och kvinnor huller om buller. Det var ett smart drag att behålla Tikkanens nyansrika språk med gammaldags artighetsfraser, bland annat för att det rätt ofta blir så fruktansvärt roligt i skådespelarnas munnar! Minttu Mustakallio, som har börjat prata svenska bara för några år sedan, tar ut svängarna med utsökt tonträff på det andra inhemska. Det är inte första gången Mustakallio spelar på svenska. Första gången var i Roland Schimmelpfennigs Peggy Pickit ser Guds ansikte, mästerligt regisserad av Anna-Mari Karvonen på Svenska teatern 2017, en uppsättning som är svår att toppa på alla möjliga sätt. Det finns vissa likheter mellan Peggy Pickit och den aktuella uppsättningen: jag tänker på samhällskritiken och den kärva humorn, skratten som fast-nar i halsen. Det är så man nästan vill spy, människan är så äcklig, i bå-da pjäserna.

Män kan inte våldtas är till syvende och sist en riktigt rolig pjäs, det skrattas högt på alla håll i publiken. Men utan tvekan vibrerar skratten också mot en mycket fasansfullare klangbotten. Det värsta med Män kan inte våldtas är att den ännu är aktuell – metoo i färskt minne – och att den är absolut trovärdig. Och därför måste man skratta, för att stå ut.