Saavutettavuustyökalut

Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Kirsikkatarha

Sonja Mäkelä – HBL – 2.3.2019

Stark succé med Tjechov

Körsbärsträdgården i regi av Lauri Maijala placerar Helsingfors Stadsteater i en ny klass.

Helsingfors Stadsteater gjorde en lyckad rekrytering då de anställde regissören Lauri Maijala (f. 1986) för två år från och med januari detta år.Anton Tjechovs sista pjäs Körbärsträdgården (Kirsikkatarha i den fins­ka översättningen av Martti Anhava från 1999) har i hans händer bli­vit en föreställning som helt klart är det bästa jag sett i huset vid Tokoi­stranden.
Pjäsen, som Tjechov själv beskrev som en komedi med farsartade drag men som sedan Stanislavskijs ur­uppsättning i Moskva 1904 snarare tolkats som en tragedi, är en frodig skildring av de sociala förändringar­na Ryssland i slutet av 1800­ och bör­jan av 1900­talet. Överklassen förlo­rar successivt ställning och privile­gier efter att slaveriet förbjudits och det livegna tjänstefolket fått frihet, men så som huvudpersonen Ranev­skaja, lever den kvar i det förflutna.
Ranevskaja, urstarkt tolkad av Heidi Herala (för övrigt Maijalas mor; också fadern Seppo Maijalagör en fin roll) återvänder i början av pjäsen från Paris, dit hon flyttat sedan hennes son drunknat som sju­åring. Den starkt skuldbelagda fa­miljegården och den berömda körs­bärsträdgården ska auktioneras ut i slutet av sommaren. Lopahin (Chike Ohanwe), den nyrika sonen till en fö­re detta slav, kommer med en idé för att rädda gården.
Han föreslår att marken ska delas upp i tomter och hyras ut åt stadsbor som vill bygga sommarstuga. Körs­bärsträden skulle få stryka på foten, dessvärre, precis som det gamla hu­set. Ranevskaja och resten av den nostalgiska, verklighetsfrånvända familjen vägrar blankt, ignorerar he­la auktionshotet och lever på skuld. Slutligen går det som man kan ana; ja, det är en tragedi för aristokratin, men ett segertåg för de före detta un­derkuvade.

Olycklig kärlek

Körsbärsträdgården vore inte en rysk klassiker om det inte fanns olycklig kärlek. Sanna Majuris Dun­jasa uttrycker den mest storstilat, medan adoptivdottern och hushål­lets de facto överhuvud Varja (Emi-lia Sinisalo) har en motsatt, stram och bitter, hållning. Så är också hen­nes hjärtas utvalda just Lopahin, och lojalitetskonflikten stor. Dessutom får han inte ändan ur vagnen då det gäller att fria.
Det finns en rad mindre, utomor­dentliga, roller, som den eviga stu­denten med sina agiterande mono­loger (Tommi Eronen), den myck­et gamla trogna betjänten (Maijala den äldre) och den arroganta unga dito (Heikki Ranta). Myllret på sce­nen är mer eller mindre konstant, men intrycket är inte ett av kaos ut­an av tydlig regikontroll.
Ju längre tragedin lider, desto mer imponerad blir jag, både av skå­despelarna, av Maijalas tolkning och av det sceniska och visuella. För att inte tala om den fantastiska stråk­kvartetten (komposition av Lauri Porra) som gör entré mot slutet av andra akten. Vilken känsla!
Det här är det åttonde samarbe­tet mellan Maijala och scenografenJanne Vasama, och det är tydligt att de delar visioner om estetiskt tycke. Helheten kunde inte fungera bätt­re. Medan den första scenbilden är överdådig och tar en lång stund att ta in – de nedfallna kristallkro­norna i vilka de växer blommande körsbärsträd är geniala – blir sce­nen mer avskalad i takt med famil­jens fall. Den döde sonens närvaro är konstant, och inte minst den svajan­de graven som ingen ser visar hur det förflutna spökar. Ett par gånger för mycket rullas de stora väggarna dock fram och tillbaka,
Det finns många scener som får mig att dra efter andan: så snyggt! Den hysteriska auktionsförrättaren, klädd i röd kostym och den efterföl­jande translika dansen, för tankar­na till David Lynch. Diskokula och ballonger låter kanske malplacerat, men jag gillar dem skarpt. Dräkter­na av Tiina Kaukanen blandar på ett fungerande sätt stilar och tidsperio­der för att markera klasskillnader.
Det enda jag har svårt att veta hur jag ska relatera till är det faktum att den enda icke­vita skådespelaren spelar son till en slav. Det är garan­terat inte en slump, men hur ska vi tolka det? Visserligen blir han den som får sista ordet och går ur dra­mat som vinnare, men valet är än­då inte okomplicerat.
I och med Maijalas Körsbärsträd­gården är vi för tillfället i Helsingfors bortskämda med två starka Tjechov­tolkningar; Paavo Westerbergs Tre systrar på Nationalteatern spelar än­nu hela våren.