Saavutettavuustyökalut

Turvallisesti teatteriin - katso ohjeistuksemme turvalliseen teatterikäyntiin täältä.
Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Män kan inte våldtas

Siw Handroos-Kelekay – Västra Nyland – 8.9.2020

Lillan startar med fullträff

När Märta Tikkanens feministiska kultroman från 1975 för första gången sätts upp som teater måste man tyvärr konstatera att den fortfarande är aktuell. Desto längre har vi inte nått i jämställdhet mellan könen, det visade metoo-debatten med all tydlighet.

Pjäsen är dramatiserad av Lo Kauppi som också regisserade den på Stockholms stadsteater 2019, men här står Sara Giese för regin och har också medverkat till dramatise-ringen, bland annat har hon flyttat handlingen från Stockholm tillbaka till Helsingfors där den hör hemma.

Ensemblens fräscha blåa denimkläder med jeans med hög midja och utsvängda byxben tar oss tillbaka till 70-talet. Kostymdesignern Sven Haraldsson svarar också för scenogra-fin som består av en ljus trävägg med en väggfast bänk där ensemblen sitter allt emellan och i synnerhet då de inte själva agerar på det smala utrymmet mellan väggen och scenen, men de kommenterar det som sker. Det är ett under att Ulriikka Heikinheimos koreografi till och med möjliggör buggande på det smala golvutrymmet.

Alltid lika ljuvliga Minttu Mustakallio är perfekt i rollen som bibliotekarien Tova Randers, ensamstående tvåbarnsmamma som håller kilona i skick med hjälp av jazzdans på Arbis. På hemväg från jobbet på Stadsbiblioteket på sin 40-års dag beslutar hon spontant att vika in på numera hädangångna restaurangen Vanha Maestro och fira med en plankbiff med ett glas rött som en present till sig själv. Tova vet inte att det råkar vara eftermiddagsdans där just den dagen. I dansens virvlar till tonerna av Mun mummoni muni mun mam-mani med Jussi & the boys av alla låtar låter hon sig förföras av en Martti Wester, välspelad av Robert Kock. ”Jatkot” hemma hos honom urartar till våldtäkt – kvinnor gillar ju hårda tag, tror han.

Men Tova anmäler inte våldtäkten, det känns ju inte som om det skulle löna sig, som offer känns det svårt att bli tagen på allvar av polisen, särskilt om man frivilligt följt gärningsmannen hem till honom och alkohol har sin andel i det hela. Man borde ju ha vetat bättre, särskilt i hennes ålder. Men det betyder inte heller att hon nöjer sig med sin offerroll och slickar sina sår – tvärtom. Tova ruvar på hämnd. Hon skall våldta gärningsmannen, så han får känna på hur det känns och bli förödmjukad han med – offentligt dessutom.

Över hela träväggen ritar Tova upp sin hämndplan, samtidigt som hon reflekterar över sitt liv och männen i det. Exmannen Jon Randers (Pia Runnakko) som öppet bedrog henne liksom också den sliskige älskaren (Joachim Wegelius) som hon försökte ha ett förhållande med efteråt, och den tidigare kärleken Kari som doftade Paco Rabanne och fortfarande får henne att se rosa drömmar vid blotta minnet … Och förstås hemmaboende vuxna sönerna Mick och Jockum (Robert Kock och Alexander Wendelin) som förväntar sig markservice. Jockums flickvän Bimbi (Ulriikka Heikinheimo) skymtar också förbi emellanåt.

I Jörn Donners film Män kan inte våldtas från 1978 finns inte själva våldtäktsscenen med men Lo Kauppi har tagit den med i handlingen på scenen på ett elegant sätt. Men trots att Tova får sin hämnd slutar pjäsen i ett slags antiklimax hemma igen hos sönerna. Däremellan försöker Tova febrilt bli arresterad och straffad men polisen har svårt att övertygas om hennes skuld och Markku har svårt att erkänna sig som offer. Det är sorgligt att det är så mycket som fortfarande känns bekant i historien som här presenteras av en väldigt väloljad och samspelad ensemble, en sevärd och tänkvärd uppsättning