Arvio: Morfars mauser
Trots några klichéer och väl många trådar är Marcus Rosenlunds Morfars Mauser en gripande, brutalt realistisk pjäs om mobbning.
Öppningsscenen i Marcus Rosenlunds pjäs Morfars Mauser ekar förunderligt bekant. Tobias Zilliacus spelar en finlandssvensk radioredaktör som uppnått den status som minicelebritet, som man kan få då det statliga mediebolagets svenska avdelning regelbundet låter ens röst höras i etern. (Om Rolle har fast anställning eller måste hanka sig fram på deltidsanställningar som de intervjuade i ett omtalat färskt reportage i facktidningen Journalisten, framgår däremot inte i pjäsen). Han får, precis före en viktig sändning, ett samtal som bringar honom pinsamt ur balans, får honom att tappa koncepterna och tvingar honom att konfrontera ett förträngt förflutet.
Om ni känner igen grundelementen i denna öppningsscen är det för att den påminner så pass mycket om en scen i Kaj Korkea-ahos roman Gräset är mörkare på andra sidan att man frågar sig om det handlar om en medveten hommage till en annan författare, som också har en bakgrund som populär programvärd på Yle och som inte heller är rädd för att gräva där han står och använda såriga, personliga erfarenheter för att bygga en gripande berättelse.
Klassbetonad mobbning
Men där Korkeaaho i sin roman rörde sig med ena foten i det övernaturligas gränsmarker är Rosenlunds berättelse, i regi av Michaela Granit, brutalt bottnad i verkligheten. Den österbottniska myllan och de toxiska mansidealen vars konsekvenser Korkeaaho skärskådade byts på Lilla Teaterns scen ut mot Grankullaelitens iskalla klassförakt. Den unge Rolle växer upp omgiven av en ny generation som representerar gamla pengar, och de är inte rädda för att visa det för ”proleRolle”, som kommer från en mer anspråkslös bakgrund, genom att bokstavligen pissa i hans stövlar.
Dialogens trovärdighet är ett av pjäsens starkaste kort. De brölande, nasala vokalerna som Rolles tonåriga plågoandar (Markus Riuttu, Pia Runnakko och Joachim Wigelius) producerar får mig att skruva på mig av irritation men också av pinsam igenkänning. Det här är en jargong som jag själv också definitivt deltagit i innan min hjärna var fullt utvecklad, om än inte dragen till en fullt så sadistiskt ensidigt riktad spets.
De upprepade scenerna som hamrar in både hur djupt och innerligt ett barnasinne kan lida, men också vilken vidrig sadism det kan mana fram påminner om Jonas Gardells Ett ufo gör entré, och övergår från hjärtskärande drama till något som mer påminner om psykologisk skräck. En emotions snarare än kroppsvätskebaserad splatterfilm som ändå inte är mycket återhållsammare än en motorsågsmassaker då det gäller att verkligen trycka åskådarens näsa rätt in i det mänskliga lidandets och ondskans väsen.
Många bollar i luften
Tobias Zilliacus äger sin roll från första stund. Hans minspel i kombination med Jutta Kainulainens bleka, studioaktiga maskering och Ville Aaltonens kyliga ljusdesign avspeglar både den naiva sårigheten i en brutalt terroriserad barnasjäl och den bittra men darrhänta cynismen hos ett på ytan helat men psykologiskt traumatiserat nervvrak. Just hur mobbningen får efterverkningar, hur det psykiska våldet förgiftar sina offer och sprider sig vidare genom dem ännu decennier efteråt, är ett av pjäsens intressantaste tankespår. Det skulle jag gärna ha sett utvecklas vidare med mer än några strörepliker om Rolles aldrig på scenen synliga barn och ex.
Pjäsen lider kanske främst av att den försöker hålla i så många olika trådar och utveckla så många olika teman runt omkring grundtematiken mobbning. Förutom den nämnda klasstematiken och lidandets efterskalv finns där också det obalanserade förhållandet med en ”kompis” (Riuttu) som tar mobbarens sida så fort han pressas och umgås med en bara i smyg. Och då har jag inte ens nämnt den implicerade våldshandling som gett pjäsen sitt namn, där Rolle är nära att praktiskt taget uppfinna skolskjutningen som fenomen tjugo år innan Columbine.
Förlåtliga missar
Att försöka hålla för många bollar i luften samtidigt är ett välbekant misstag som debuterande dramatiker ofta gör och därmed kan det förlåtas, men det blir frustrerande just för att några teman verkligen skulle ha förtjänat ytterligare fördjupning. Utöver detta bryter pjäsen på ett antal ställen mot den gyllene stilistiska regeln ”show, don’t tell” och innehåller några enstaka redundant pedagogiskt förklarande repliker och scener som stavar ut saker som tittaren redan förstått.
Några lite väl flitigt använda klichéer som gör intrycket av att ha tagits in enbart som byggklossar för att staga upp de mer intrikata elementen stör också slutintrycket något. Jag har själv blivit vald sist i gymnastiken ett flertal gånger under min skolgång, men det finns mer originella sätt att illustrera nykläckta alfa hannars maktspel på ett igenkännbart sätt. Men helheten ros ändå tryggt i hamn (precis som roddbåten i en bokstavligt elektriskt laddad scen mot slutet). Det sker tack vare pjäsens bästa stunder av rå autenticitet, vars mer sofistikerade bittra skärpa också gör klyschorna lättare att svälja.