Saavutettavuustyökalut

Muutoksia suuren näyttämön syksyn 2020 esityskalenterissa: Pieni merenneito palaa ohjelmistoon, Päiväni murmelina- ja Tatu ja Patu Helsingissä -ensi-illat siirtyvät. Lue lisää muutoksista Ajankohtaista-osiosta.
Helsingin Kaupunginteatteri

Arvio: Morfars mauser

Otto Ekman – Hufvudstadsbladet – 13.3.2020

Trots några klichéer och väl många trådar är Marcus Rosenlunds Morfars Mauser en gripande, brutalt realistisk pjäs om mobbning.

 

Öppningsscenen i Marcus Rosenlunds pjäs Morfars Mauser ekar förunderligt bekant. Tobias Zilliacus spelar en finlandssvensk radio­redaktör som uppnått den status som minicelebritet, som man kan få då det statliga mediebolagets svenska avdelning regelbundet lå­ter ens röst höras i etern. (Om Rol­le har fast anställning eller måste hanka sig fram på deltidsanställ­ningar som de intervjuade i ett om­talat färskt reportage i facktidningen Journalisten, framgår däremot inte i pjäsen). Han får, precis före en viktig sändning, ett samtal som bringar ho­nom pinsamt ur balans, får honom att tappa koncepterna och tvingar honom att konfrontera ett förträngt förflutet.

Om ni känner igen grundelemen­ten i denna öppningsscen är det för att den påminner så pass mycket om en scen i Kaj Korkea-ahos ro­man Gräset är mörkare på andra sidan att man frågar sig om det hand­lar om en medveten hommage till en annan författare, som också har en bakgrund som populär programvärd på Yle och som inte heller är rädd för att gräva där han står och använda såriga, personliga erfarenheter för att bygga en gripande berättelse.

Klassbetonad mobbning

Men där Korkea­aho i sin roman rör­de sig med ena foten i det övernatur­ligas gränsmarker är Rosenlunds be­rättelse, i regi av Michaela Granit, brutalt bottnad i verkligheten. Den österbottniska myllan och de toxis­ka mansidealen vars konsekvenser Korkea­aho skärskådade byts på Lil­la Teaterns scen ut mot Grankulla­elitens iskalla klassförakt. Den unge Rolle växer upp omgiven av en ny ge­neration som representerar gamla pengar, och de är inte rädda för att visa det för ”prole­Rolle”, som kom­mer från en mer anspråkslös bak­grund, genom att bokstavligen pis­sa i hans stövlar.

Dialogens trovärdighet är ett av pjäsens starkaste kort. De brölande, nasala vokalerna som Rolles tonår­iga plågoandar (Markus Riuttu, Pia Runnakko och Joachim Wigelius) producerar får mig att skruva på mig av irritation men också av pinsam igenkänning. Det här är en jargong som jag själv också definitivt deltagit i innan min hjärna var fullt utveck­lad, om än inte dragen till en fullt så sadistiskt ensidigt riktad spets.

De upprepade scenerna som ham­rar in både hur djupt och innerligt ett barnasinne kan lida, men ock­så vilken vidrig sadism det kan ma­na fram påminner om Jonas Gardells Ett ufo gör entré, och övergår från hjärtskärande drama till nå­got som mer påminner om psykolo­gisk skräck. En emotions­ snarare än kroppsvätskebaserad splatterfilm som ändå inte är mycket återhåll­sammare än en motorsågsmassa­ker då det gäller att verkligen trycka åskådarens näsa rätt in i det mänsk­liga lidandets och ondskans väsen.

Många bollar i luften

Tobias Zilliacus äger sin roll från för­sta stund. Hans minspel i kombina­tion med Jutta Kainulainens bleka, studioaktiga maskering och Ville Aaltonens kyliga ljusdesign avspeg­lar både den naiva sårigheten i en brutalt terroriserad barnasjäl och den bittra men darrhänta cynismen hos ett på ytan helat men psykolo­giskt traumatiserat nervvrak. Just hur mobbningen får efter­verkningar, hur det psykiska våldet förgiftar sina offer och sprider sig vidare genom dem ännu decennier efteråt, är ett av pjäsens intressan­taste tankespår. Det skulle jag gär­na ha sett utvecklas vidare med mer än några strörepliker om Rolles ald­rig på scenen synliga barn och ex.

Pjäsen lider kanske främst av att den försöker hålla i så många olika trådar och utveckla så många olika teman runt omkring grundtemati­ken mobbning. Förutom den nämn­da klasstematiken och lidandets ef­terskalv finns där också det obalan­serade förhållandet med en ”kom­pis” (Riuttu) som tar mobbarens sida så fort han pressas och umgås med en bara i smyg. Och då har jag inte ens nämnt den implicerade vålds­handling som gett pjäsen sitt namn, där Rolle är nära att praktiskt taget uppfinna skolskjutningen som feno­men tjugo år innan Columbine.

Förlåtliga missar

Att försöka hålla för många bollar i luften samtidigt är ett välbekant misstag som debuterande dramati­ker ofta gör och därmed kan det för­låtas, men det blir frustrerande just för att några teman verkligen skulle ha förtjänat ytterligare fördjupning. Utöver detta bryter pjäsen på ett an­tal ställen mot den gyllene stilistis­ka regeln ”show, don’t tell” och inne­håller några enstaka redundant pe­dagogiskt förklarande repliker och scener som stavar ut saker som tit­taren redan förstått.

Några lite väl flitigt använda kli­chéer som gör intrycket av att ha ta­gits in enbart som byggklossar för att staga upp de mer intrikata ele­menten stör också slutintrycket nå­got. Jag har själv blivit vald sist i gymnastiken ett flertal gånger un­der min skolgång, men det finns mer originella sätt att illustrera nykläck­ta alfa hannars maktspel på ett igen­kännbart sätt. Men helheten ros ändå tryggt i hamn (precis som roddbåten i en bokstavligt elektriskt laddad scen mot slutet). Det sker tack vare pjäsens bästa stunder av rå autenticitet, vars mer sofistikerade bittra skärpa ock­så gör klyschorna lättare att svälja.